Ord och Bild: 1895

114

PAUL ROSENIUS.

till och uppmuntrade honom. Vi hörde ett pipande, och när Tells nos åter syntes, satt i den en ihjälbiten åkersork. Vi höllo undan hunden och gräfde oss in till det lilla boet, som var fullt af små nakna rosenröda ungar med blå nosar och ännu ej öppnade ögon. Vi bäddade åt dem i portören för att taga dem med oss hem och »uppfostra» dem.

Där marken sänkte sig mot bäcken gjorde vi halt och kastade oss i gräset. En vipa flög upp från den sumpiga mär-

lor surrade, blommor doftade. Gräshoppor af alla färger togo fart från grässtråna och skuttade lusteligen kring våra hufvud. När vi lyfte våra ögon, tecknade sig mot den mjölkblå himlen allehanda gräsväxters ax och vippor, »hästfiblans» stora pomeransröda blomhufvud, prästkragar, glänsande solögon och vilda syrors rödbruna blomsamlingar. Därunder kommo klöfver, blåklockor, johannisört, svafvelgult hökblomster, gökörten, kärringtänder och marinblått jungfrulin.

ken vid bäckenutvidgningen och flög under klagande och ilskna läten och slog efter hunden. Längs bäcken drog fram en buffelhjord eller — mindre fantastiskt — en samling kor med benen svarta efter vadande i gyttjan. På motsatta höjden gingo råkor och plockade mask, och en massa ungstarar höjde sig plötsligt från marken och svärmade i en tät flock bort öfver tufvorna.

Vi lade oss på magen och borrade ansiktena djupt ned i grönskan. Solen stekte på våra baksidor, flugor och hum-

En liten ängsfjäril med himmelsblå, metallskimrande vingar vaggade sig fram i aromen kring blommorna. Där fanns också en liten flugliknande fjäril med stora blodröda fläckar på svarta vingar.

Ett stycke ifrån oss satt i blomflocken på en umbellat en buskskvätta. Stjärten slog betänksamt upp och ned och ett ängsligt klagande, kort lock hördes. Längre bort satt en tung kornsparf med mat i näbbet, väntande på tillfälle att få obemärkt hoppa ned till sina ungar.

När vi så legat en stund, gingo vi