Sida 405
Musik. Aulinska kvartetten. Af M. J.
AULINSKA KVARTETTEN.
38i
musikaliska resurser, öfverhufvud icke genom några yttre effektmedel, och den kan därför omfattas med fullt intresse endast af det fåtal, som mäktar tränga till själfva kärnan i en komposition. Äfven hos oss har likväl denna kvartettspelets subtila konst alltid haft så väl varma beundrare som ifriga utöfvare, och Aulinska kvartetten är visst icke den första, som gifvit offentliga kammarmusiksoaréer i Stockholm. På 1870-talet gåfvos till och med reguliert under 6 vintrar sådana soaréer af herrar Book, Lindroth (Hagemeister), Nordqvist och Fr. Söderman. Intet dylikt kvartettinstitut har dock på de senare åren så om-omhuldats af vår publik som det Aulinska, hvilket till en början delvis berodde på den popularitet, åt hvilken dess unge, energiske chef i vida kretsar hade att glädja sig, men naturligen också på det förvånande förträffliga sätt, hvarpå kvartetten i det hela så godt som genast förstod att fylla det tomrum i hufvudstadens musiklif, som dess närmaste företrädare lämnat, detta oaktadt den relativt ringa grad af teknisk utbildning, som kvartettens olika medlemmar då ernått. Och dock . . . den Aulinska kvartetten inträdde icke blott i sina föregångares ställe, den satte redan från början för sig äfven en annan uppgift. Den ville visserligen icke försumma klassikerna och de tidigare romantikerna, på hvilka de äldre kvartetterna hufvudsakligen hade lefvat, men den ville därjämte framföra nyheter och bringa hittills hos oss tämligen okända musikaliska namn till erkännande. Och det var inga dåliga komponister, som den här hjälpte till att introducera, det torde vara tillräckligt att i detta sammanhang påminna om namnen Brahms, Dvorak och Tschaikowsky. Äfven för främjandet af svensk musik har Aulinska kvartetten uträttat mycket, särskildt har den genom utförandet af verk af den lika geniale som lärde Franz Berwald varit med om att åter fästa uppmärksamheten vid ett af våra främsta musikaliska namn, som oförtjänt råkat i glömska.
Det var i januari 1887, som Tor Aulin och violoncellisten Berndt Carlson annonserade sin första kammarmusiksoaré med biträde af kammarmusici Edvin Sjöberg och Axel Bergström samt (vid pianot) af Emil Sjögren, hvilkens g-moll-sonat stod på programmet, hvilket för öfrigt upptog kvar-
Fot. Herm. Berndt Carlson.
Hamnqvist.
tetter af Beethoven (den tredje Rasumow-sky-kvartetten, C-dur) och Mendelssohn. Aulin var då föga mer än 20 år och hade nyss kommit hem från Berlin, där han flitigt studerat för Emile Sauret, vid hvars kammarmusikaftnar han äfven fått sköta altviolinen. Han hade alltså erfarenhet och goda mönster att gå efter samt framför allt en lågande entusiasm, hvarmed han ganska snart lyckades smitta sina kamrater. Kritiken mottog också det nya företaget med den största välvilja. Det tongifvande märket A. L. i Aftonbladet omnämnde soaréen, som gafs den 25 jan. i Vetenskapsakademiens hörsal, på följande sätt: »Soaréen för kammarmusik i går var -— glädjande att säga — talrikt besökt, och de unga raska spelarne, som dristat bryta den is, hvilken i flera år fängslat den offentliga kammarmusiken i hufvudstaden, kunde gå hem med det lugna medvetandet att hafva icke blott gjort sin plikt och gjort den bra, utan äfven inhöstat en riklig uppmuntran därför, hvilket inte alltid händer här i världen. Naturligtvis får man på de unga artisterna icke ställa samma fordringar i finess och precision som på de veteraner, hvilka fordom i många år förnämligast upprätthöllo kammarmusiken härstädes, men om en not skulle ramla under notställaren eller den ungdomliga ifvern
Källa: Project Runeberg ·
