Ord och Bild: 1895

I 28 WERNER SÖDERHJELM.

Piciari Fäivärinta. Teckning för »Ord och bild» af Albert Edelfelt.

själffallet berätta icke dessa människor annat än hvad de upplefvat och sett. Mången gång kunna de åstadkomma starkt vibrerande accenter, och deras enkla, kärleksfulla skildring iämnar efter sig djupa intryck och öppnar perspektiv, obekanta för den, som själf ej lefvat folkets lif. Men vanligen är den konstnärliga sansen för svag att hindra longörer och smaken för outvecklad att rata skildringen af det betydelselösaste. Sorgliga ämnen förhärska, dock oftast med tröstefull vändning på slutet. Frost och hungersnöd äro måhända det vanligaste temat, vidare armodet i andra former, dryckenskapslasten, de många barnen, emigrationen, någon gång äfven den bildade klassens hjärtlöshet och oförmåga att uppfatta folket, samt de offer civilisationen på sin väg framåt kräfver — sandtågen vid järnvägsbyggnaderna, som köra öfver arbetarne, och dylikt. Den lyckliga upplösningen är en frukt af kulturen, där den ej uppträder som en direkt belöning från höjden för ståndaktighet i olyckan och fasthet i tron på försynen. 1 den litterära utvecklingens gång skall denna särskilda art af vitter alstring föga nog komma att märkbart ingripa; men den skall i alla fall tjäna som ett korrektiv mot hvarje försök till konstlad teckning af våra bönder, och framför allt skall den hafva sin betydelse

för en framtida tecknare af vårt folks kulturhistoria — samma betydelse som Pasqui-nos och Marforios satirer i Rom och de franska handtverkarnes politiska visor hafva, att låta honom som i ett vidt fågelperspektiv skåda hvad som rört sig i folkets hjärta under viktiga tider af dess tillvaro.

Den förste bland dessa allrnogeförfat-tare var Pietari Päivärinta, hvars framträdande väckte ett sällspordt uppseende både för det nya i själfva företeelsen och för hans arbetens värde. I vissa afseenden stå äfven de tidigaste mycket högt och hafva knappast öfverträffats, om också synpunkterna liksom skildringens föremål sedan dess fått större omfattning. »Min lefnad», »Min hustru», »Nybygget» m. fl. skildra enkelt och vackert, stundom med rörande uppriktighet, allmogens lif, kvinnans betydelse för allmogens hela lifsriktning, upplysningens mäktiga roll i striden mot laster och oseder och andra dylika saker. Mestadels är där ingen handling att tala om, men skildringen själf kan fängsla vårt intresse genom att visa oss djupet af en värld, som vi endast känt på ytan, genom sin rättframhet och känslighet och genom sina originela och kloka synpunkter på många ting.

»Nybygget» må tjäna som exempel. Den lilla berättelsen visar, äfven den, hur det går till att odla Finlands ödemarker, huru hvarje litet torp med sitt potatisland och sina magra tegar är ett resultat af ett par generationers uthålliga möda och un-dergifna tålmodighet. Genom drifvor och hvinande yrväder kör berättaren en vinterkväll längs en väg, där på miltal inga människoboningar finnas. Kölden skärper till, och hästen letar sig med möda fram. Slutligen möter ett eldsken, när hoppet om en natt under tak redan synes förloradt, och färdemannen når fram till en liten koja af ohyflade stockar, halft begrafven i snön. Han skaffar sin häst nödtorftigt skydd i ett gammalt skjul — nybyggarnes egen uppehållsort, innan de fått sin stuga färdig —■ och går in i stugan. Där sitter en ung kvinna och vaggar ett barn. Den resande slår sig ner på en bänk, tar fram sin vägkost och ställer några frågor till kvinnan. Hon svarar skyggt och kort — hon är värdinna här, hennes man är ute på skogsarbete, hon är orolig att han dröjer så länge i snöstormen, barnet i vaggan är sjukt,