Sida 460
Musik. Anton Rubinstein. En minnesteckning. Af M. B.
432
M. B.
icke två människor med samma karakter, samma nervsystem, samma fysiska kom-plexion. Skulle uppfattningen af en komposition vara objektiv, så måste det ju blott finnas en enda riktig uppfattning, och alla utöfvande konstnärer nödgades då foga sig efter denna. Men hvad vore väl i så fall de utöfvande konstnärerna ? Endast apor!»
Som skapande konstnär har Rubinstein utöfvat en storartad verksamhet, ehuru hans egentliga betydelse faller snarare inom virtuosens än inom kompositörens område. Redan som gosse skref han en hel del olika kompositioner och har sedermera frambragt en stor mängd tonskapelser, hvilka vittna såväl om hans rika begåfning som om hans herravälde öfver hela tonmaterialet. Af hans sånger hafva många blifvit favoritstycken både i hemmet och i konsertsalen, och hans pianosaker, hans etyder, capricer, nocturner, fantasier o. s. v. såväl som hans likaså effektfulla som instruktiva konsertkompositioner äro allmänt kända och värderade. Af kammarmusik har han skrifvit sonater för piano och violin, för piano och cello, trior, kvartetter och kvintetter. Af hans symfonier ha isynnerhet Oceansymfonien och hans symphonie dramatique gjort stor lycka på sin väg genom konsertsalarna. Slutligen har han lämnat väsentliga bidrag till den dramatiska musiken både på operans och oratoriets område och skrifvit bl. a. följande större operor: Die Kinder der Heide, Feramors, Der Dämon, Die Mak-kabäer, Dmitri Donskoj och Nera, samt oratorierna: Das verlorene Paradies och Der
Thurrn zu Babel, det senare uppfördt äfven i Stockholm på en af Musikföreningens konserter för ett par år sedan. Rubinsteins tonskapelser präglas af snillrik konception, gripande känslofullhet, stormande lidelse, glänsande fantasi och hans orkesterverk dessutom af en den praktfullaste instrumentation.
Som människa var Rubinstein älskvärd, blygsam, flärdfri och i hög grad oegennyttig och hjälpsam. Såsom bevis på sistnämnda egenskaper må anföras, att då han vid sitt första besök i Stockholm 1869 fick höra, att man för en behöfvande musikerfamilj ämnade arrangera en matiné, förklarade han sig genast beredd att biträda, samt att han under sina historiska konserter i Wien 1885 upprepade hela cykeln af sju konserter gratis för obemedlade pianoelever, lärare och musiker. »Detta är», säger Hanslick, »ett vackert, mänskligt drag hos Rubinstein, en handling af äkta konstnärlig storsinthet, som vi nu för första gången möta i konsertväsendets historia».
Anton Rubinstein har genom sin storslagna, geniala personlighet och genom den betydelsefulla insats, han gjort i samtidens tonkonst, rest sig själf en ovansklig minnesvård inom konstens tempel, och helt visst instämma alla de, som varit nog lyckliga att hafva fått lyssna till hans vidunderliga, tjusande spel, i den halft vemo ■ diga fråga, hvarmed en gång efter en Ru-binstein-konsert en framstående musikkritiker afslutade sin uppsats om den store mästaren: »När skola vi väl härnäst stå inför ett sådant geni?»
M. B.
Källa: Project Runeberg ·
