Sida 459
Musik. Anton Rubinstein. En minnesteckning. Af M. B.
anton rubinstein.
43i
både den store mästaren själf fullt värdigt och är genom sin storartade innebörd allenastående i konsertväsendets historia. Detta var sista gången Rubinstein företog någon konsertturné. Därefter uppträdde han visserligen ett par gånger i Petersburg och Moskwa för välgörande ändamål samt under sista året af sin lefnad en gång i Hamburg, men i öfrigt förde han ett uteslutande åt sin skapande verksamhet ägnadt, stilla och arbetsamt lif på sin präktiga villa och företog endast då och då utländska resor för att i Europas hufvud-centra uppföra sina tonskapelser. Mången af hans talrika beundrare närde nog ett svagt hopp om att ännu en gång få lyssna till hans bedårande spel och — hvem vet? — kanske hade detta också kunnat inträffa, men så kom den stränge liemannen, den obeveklige grusaren af alla förhoppningar, och afklippte plötsligt mästarens lifstråd den 20 november 1894.
Med Anton Rubinstein gick samtidens störste pianovirtuos och en af dess mest framstående skapande genier ur tiden, och efter Franz Liszts, den endes, den oförlikneliges bortgång, var det strängt taget endast en, som i afseende på virtuositet kunde sättas i jämnbredd med honom, nämligen Hans von Bülow. Men huru kongeniala dessa musikens båda heroer än voro, huru de än båda voro påverkade af den aflidne stormästarens snillrika anda, huru de än båda sträfvade att uppnå samma ideal för sin konst, hvilket de funnit i Franz Liszts spel, så voro de dock till sin innersta natur hvarandras fullkomliga motsatser och blefvo därför så äfven i sin konst. Bülow, den objektive, nyktre och strängt reflekterande förståndsmänniskan, den skarpsinnige tänkaren, var vetenskapsmannen, var filosofen vid flygeln; Rubinstein däremot, den subjektive, lidelsefulle, efter stundens ingifvelse jublande eller vemodsfylda känslomänniskan, den stormande titanen, var framförallt konstnären med Guds nåde, var ett konstens bekymmerslösa söndagsbarn. Och liksom deras konst framsprungit ur så helt olika skaplynnen, så var äfven den verkan, densamma utöfvade på de lyssnande skarorna, helt olikartad. Bülow intresserade, väckte beundran, var i hög grad instruktiv, men förmådde icke värma, och en tonkonstens aristokrat, som han var, förstods
han ej af alla. Rubinstein däremot förtrollade, bedårade, hänryckte åhörarna, kom dem att glömma allt, tid och rum, uppväckte samma förtjusning, framkallade samma entusiasm hos alla, lärda som olär-, da. Därför kan Rubinstein sägas ha varit den mest universele af dem båda, därför har hans inflytande som virtuos varit djupare och vidsträcktare, och därför skall väl också hans minne lefva längre hos eftervärlden.
Att beskrifva Rubinsteins spel är omöjligt. Att söka skildra den dämoniska kraft, med hvilken han höll sina åhörare fängslade från första till sista tonen, att gifva en föreställning om hans glänsande virtuositet, hans bedårande anslag, hans underbara, allenastående förmåga att orkestralt behandla sitt instrument och ur detta framlocka de väldigaste tonmassor, hans utomordentliga nyanseringskonst, att i ord uttrycka, med hvilket lugn och behag han föredrog t. ex. en Mozarts och Haydns klassiska tonskapelser, hvilken gripande tolkning han kunde gifva en Beethovens, en Schumanns, en Chopins snilleverk — det förmår ingen penna. Detta måste man själf ha hört, men har man det, så glömmer man det heller aldrig — det är ett minne för lifvet. Rubinstein spelade icke såsom en virtuos, den där slafviskt återgifver en annan andes skapelser, därtill var han alltför egendomlig,' alltför subjektiv. Han liksom själf skapade, under det han spelade, han stod i sina inspirerade ögonblick på samma andliga nivå som de mästare, hvilkas tondikter han tolkade. Denna genomgående subjektivitet i hans konst har af en och annan kritiker gjorts till föremål för klander, men månne detta klander varit berättigadt? Ty måste då icke all konst vara öfvervägande subjektiv? Måste man icke vid ett närmare begrundande af denna fråga gifva Rubinstein rätt, då han i sitt arbete »Musiken och dess mästare» uttalar följande träffande ord rörande objektiviteten och suhjektiviteten i det musikaliska föredraget: »Hvarje föredrag är ju, om det icke sker genom en maskin utan genom en personlighet, eo ipso subjektivt. Att göra all möjlig rättvisa åt en komposition, det är hvarje exekutörs plikt, men naturligtvis får hvar och en göra det på sitt sätt, d. v. s. subjektivt. Och kan väl något annat vara tänkbart? Det finns ju
Källa: Project Runeberg ·
