Sida 87
Karl Mikaël Bellman. Biografiskt utkast af Nils Erdmann
magister Ennes, särdeles stora framsteg i vitterheten och språk. Däremot är han rätt klen i den tidens »metafysica», likasom Euklides nära nog blir hans skräck.
Ennes var äfven själf framstående poet, icke i backanalisk men i sedelärande stil; man finner det af de råd han inplantade hos Bellman. Så t. ex. sjunger han om den lycka, man borde söka:
Ett redigt vett, ett ädelt hjärta, som inga afsiktsfrågor svärta, ett sinneslugn på dygdens höjd, just där har lyckan slagit läger, Hvarföre? Jo, den detta äger; med skaparn och sig själf är nöjd.
Bellman har ganska ofta upprepat dessa ord, då han skrifver, att all vår lycka hvilar på vår förnöjsamhet.
När sålunda Bellman uppträder som författare, sker det på det moraliska och religiösa fältet. Redan vid 15 år öfversätter han psalmer. Vid 17 diktar han några uppbyggelsesånger, öfversätter von Schweidnitz’ Evangeliska dödstankar, hvilka han med en strof dedicerade till sin mor, och utgifver Du Fours’ Undervisning på svenska.
Boken fick en berömmande recension af assessor Gjörwell och tillägnades farbrodern, Jakob Martin, i Cadiz, efter hvad det vill synas såsom en gärd af tacksamhet. Möjligen var motivet därjämte egoistiskt. Likasom för den ungdomlige hjälten i denna bok »är jämväl tiden för mig mycket nära», skrifver Bellman, »att — — företaga en resa igenom de mångfaldiga besvärligheter, hvarmed det mänskliga lifvet är omgifvet. Om en sådan resa är mig förelagd inom eller utom mitt fäderneslands gränser, är en sak, som står i den allvetande Gudens händer. Skulle sådana omständigheter framdeles yppa sig, att min välfärd äfven utom mitt fädernesland kunde efter Guds skickelse blifva befrämjad, så vore jag för min del därtill hågad.»
Bellmans födelsehus.
Det ligger en nästan halft öppen fråga i dessa ord. Det synes, som vore ynglingen icke ohågad för en resa, om han af konsul Bellman erhölle en invit. Han måste ju, äfven han, tänka på något lefvebröd. Kanske ville föräldrarne göra honom till köpman. Språkkunnig, med en vacker och väl vårdad handstil, torde han, då han företog denna öfversättning från franskan, hafva varit bevandrad i bokhålleriets konst. Samma år skrifver han i en ansökning följande: »Jag har med all flit — — vinnlagt mig om att erhålla kunskap i skrifvande och räknande samt bokhålleriet.»
Om det var dessa skäl, som ingåfvo honom förordet, eller om det var farfaderns reslust, som vaknade, detta är ingen lätt sak att afgöra med bestämdhet. Då emellertid konsuln icke lät höra af sig, begärde han i december 1775 att blifva antagen på prof i Riksens Ständers bank. Där hade en kusin till hans far varit sekreterare, där hade Hermonius, morfadern, varit fullmäktig, hvilket han i sin skrift nämner som en merit.
Efter att hafva tjänstgjort i omkring ett år på prof, reste han i november 1758, okändt af hvilket skäl, till högskolan i Upsala. Där finna vi hans namn i Stockholms nations album, och där stannade han kvar en 5 eller 6 månader. Vinsten
Källa: Project Runeberg ·
