Sida 88
Karl Mikaël Bellman. Biografiskt utkast af Nils Erdmann
af denna färd var antagligen ringa. Dock har den lämnat spår i ynglingens karakter.
Studentlifvet var i Upsala alls icke pietistiskt. »O, beaux jours de ma jeunesse!» skrifver Wallenberg, då han vid mogen ålder tänker på denna tid, på ungdomens pokulerande och Upsala tunnors klubb. En fader, som har sin femtonårige gosse vid högskolan, klagar öfver hans spel, hans svordomar och kurtis, hvarjämte han berättar, hur sonen och andra ynglingar »använda sina odygder om aftnarne och helt oblygt chikanera folk af både akademi-staten och stadens inbyggare». Man roar sig — skrifver en akademikus i en tidning — med att vandra omkring, maskerade och i flockar. Man intränger i de hus, där det är kalas, och skrämmer gästerna; ställer sig bakom släden, ty det är kolmörkt på gatan, hurrande, så att hästarne nära nog »blifva rasande»; parodierar psalmer utanför alla värdshus; sjunger och dricker öl och spelar ibland brandvakt. Man ilar från sitt kollegium till Hoppenstedt eller Flodberg, tager hos dem ett rus — omtalar en student — och håller en promotion, där Backus får bli magister.
Så lefde man i Upsala 1759. Så lefver till en del möjligen äfven Bellman, och här träffar han den jämnårige studenten Henrik Brandel, hvilken med sina visor förebådar hans skaldskap.
Vare sig hans kamrater drogo honom från boken, eller han icke passade för vetenskapen i Upsala, nog af, han lämnade inom kort universitetet. Allt hvad han sedan minnes från dessa månader är parodiskt — originele lärare, sådana som en Meldercreutz, lustiga filosofiska afhandlingar m. m., äfvensom de besynnerliga disputationsakterna. Kanske var det just här Bellman blef humorist; i så fall voro icke hans studier utan nytta.
*
2.
Sommaren eller våren 1759 finna vi unge Bellman på återresa till Stockholm. Redan den 27 juni anställdes han i banken. Där blef han inom kort smittad af tidens sjukdom, d. v. s. af lystnaden efter njutning och af partifeber.
Hattarne dominerade genom mutor och tyranni, belönade sina vänner och straffade sina fiender. Borgmästaren Renhorn, en af partiets chefer, härskade som en oansvarig despot öfver hela Stockholm. Han införde ett polis- eller rättare ett spionsystem, hvilket hade till följd ett lismande skrymteri. Man anade nästan öfverallt hemlige rapportörer; man kände sig icke säker, ej ens i sin familj; man vågade ej ett ögonblick lyfta litet på masken.
Bellman hade växt upp under trycket af denna luft. Morfadern var en ifrig och särdeles slug politiker. En af hans många faddrar, riksrådet grefve Gyllenborg, tillhörde, som bekant, hattarnes främste män. Ynglingen hade tidigt, 1756, visat sig vara hatt i en strof, som han publicerat. Denna, som rörde deras organ Ärlig Svensk, behöfver dock icke angifva hans politiska karakter. Den kan äfven vara uttryck för hans belåtenhet med en skrift, som ofta i mera opartiska drag gjorde sina angrepp mot den hos båda partierna rådande korruptionen. Bellman var ännu väl ung att tillhöra en fraktion, och när han vid 17 år utgifver en satir, angriper han egentligen skrymteriet och den förställning, hvilken genom partiernas envälde blifvit kronisk. Han visar oss, hur man afslöjar dessa masker, som gå omkring, hur människan på sin väg är omgifven af bedragare, och hur hon till sist själf tvingas att bära mask. Kort sagdt, han låter bildens universela drag erhålla en för tiden kännetecknande färgton.
I Upsala blir han vittne till samma
Källa: Project Runeberg ·
