Sida 194
Litteratur. Maurice Maeterlinck. En modern dramaturg. Af Tor Hedberg
i88 TOR HEDBERG.
alla nyheter, utan äfven därför, att det franska sällskapet här gaf prof på en scenisk konst, som i mer än ett afseende väsentligt skilde sig från den traditionela och för närvarande å våra scener förhärskande.
Ty värr försvagades intrycket och försvårades den rätta uppfattningen af denna föreställning i hög grad af tillfälliga vidriga omständigheter, en olämplig lokal, bristfälliga sceniska arrangemang, misslyckad belysning o. s. v., hvarigenom den harmoniska helhetsverkan, som i främsta rummet åsyftades, till stor del gick förlorad; men den, som icke i främsta rummet fäste sig vid bristfälligheterna utan så vidt möjligt sökte hålla sin uppfattning ogrumlad af alla dessa störande inflytelser, lämnade dock teatern med känslan af att hafva erfarit några för den nutida teaterbesökaren ovanliga, starka skönhetsintryck och att hafva bevistat ett försök, som under gynnsammare omständigheter borde kunna lämna ett synnerligen vackert konstnärligt resultat och som i alla händelser var beaktansvärdt och intresseväckande.
Hvad var det då man hade försökt, hvad var syftemålet med dessa nymodiga inrättningar, som hos många af publiken väckte ett med förvåning blandadt löje och som hos dem, som endast genom tidningarna togo notis om föreställningen, säkerligen väckte oblandadt nöje: detta blåa flor, som skilde scenen från salongen, half-dunklet, som ständigt rådde på scenen och som stundom — ofrivilligt — urartade till mörker, de knappa, långsamma, stiliserade åtbörderna, den entoniga, något sjungande diktionen o. s. v. Syftemålet var helt enkelt att förläna dikten det sceniska lif, som bäst passade för densamma, att öfver skådeplatsen breda den mystiska sagostämning, som författaren åsyftat, gifva det rätta uttrycket åt det naiva, omedelbara känslo-lif, han velat skildra, låta det melodiska välljudet i näns diktion komma till sin rätt, framhålla det rent måleriska elementet i hans diktning, kort sagdt, låta diktverket och dess utförande om möjligt sammansmälta till ett organiskt, konstnärligt helt. Syftemålet var: att icke blott spela en pjes som alla andras pjeser utan spela Maeterlinck's pjes: Pelléas et Mélisande.
Vi hafva i allmänhet litet hvar, vare sig vi gilla eller fördöma, en ingrodd benägenhet att generalisera, att icke låta detla vara detta. På den föreställning, om hvilken jag talar, hördes allt emellanåt den anmärkningen: skall då detta vara framtidens dramatiska konst? — Nej, naturligtvis skall detta icke vara framtidens dramatiska konst i den mening, att alla dramatiska arbeten skola uppföras på detta sätt, lika litet som det vore önskligt, att alla dramatiska arbeten skrefves i Maeter-lincks stil och anda. Den princip, som man vid återgifvandet af Maeterlincks drama sökte göra gällande, är ju tvärtom den, att hvarje dramatiskt konstverk fordrar sitt särskilda och i sträng stilenlighet med det samma genomförda återgifvande, en princip, som långt ifrån är ny, som väl tvärtom kan sägas i alla tider hafva legat till grund för de verkligt konstnärliga sträfvandena inom teatervärlden, men som nu en tid varit så försummad, att den nästan fullständigt fallit i glömska.
Men detta hindrar icke, att man i det sätt, hvarpå Maeterlincks drama uppfördes, kunde spåra vissa allmänna tendenser, hvilka torde kunna betraktas såsom karakteristiska
Källa: Project Runeberg ·
