Sida 195
Litteratur. Maurice Maeterlinck. En modern dramaturg. Af Tor Hedberg
178 MAURICE MAETERLINCK.
för den riktning, i hvilken reformsträfvan-dena skola gå. Dessa tendenser skulle då vara:
En starkare betoning af det enhetliga i konstverket, en sträfvan att sammansmälta alla de olika ingredienser, hvaraf ett drama, uppfördt på scenen, består, till en helhetsverkan, där detaljerna aldrig få, så att säga, springa ut ur ramen, splittra intresset och göra sig gällande på det helas bekostnad. Därför en större vikt lagd på ensemblen än på de enskilda skådespelarprestationerna, en sträfvan att i den dekorativa utstyrseln, genom form och färg, hos åskådaren väcka en stämning, som gör honom mottaglig för det genom dramat åsyftade intrycket, ett begär att, genom hvilka medel det nu ske kan, aflägsna scenen från åskådarplatserna, åstadkomma det afstånd, som ett konstverk, af hvad art det vara må, ovillkorligen behöfver för att kunna göra sig gällande. I allt detta framträder en naturlig och nödvändig reaktion mot de missförhållanden, som för närvarande inrotat sig å våra teatrar: intimiteten emellan de uppträdande och de åskådande, en grann men vanligen fruktansvärdt stillös och stämningslös dekorativ utstyrsel, behandling af de enskilda rollerna som bravurstycken men försummande af samspelet, utom för så vidt det är nödvändigt för att replikerna skola gå i hop.
Det är samma eller åtminstone likartade sträfvanden, hvilka i vida större skala, med större konstnärliga medel och därför äfven vida större konstnärligt resultat göra sig gällande i Bayreuth; det Wagnerska musikdramat har hittills utöfvat sitt reformerande inflytande hufvudsakligen på det musikaliska området, men äfven för dramat skola helt visst många af mästarens idéer visa sig fruktbärande, och måhända skall den reform af den sceniska konsten, som i Bayreuth ledt till så glänsande resultat, utöfva sitt inflytande i allt vidare kretsar och visa sig mäktig nog att i allmänhet höja teaterns konstnärliga nivå. Svårigheterna äro stora, större än på något annat område, därför att den sceniska konsten har att verka med så många faktorer och på samma gång är af en så efemer natur, men hvad som icke borde vara tvifvelaktigt är, att syftet är stort och godt, och att hvarje försök i den riktningen är förtjänt af uppmuntran och intresse.
Det är dessa samma principer, denna sträfvan att i främsta rummet på åskådaren — eller läsaren — frambringa en helhetsverkan, denna känslighet i uppfattningen och återgifvandet af stämningen såsom det centrala i konstverket, hvilka vi återfinna i Maeterlincks hela dramatiska författarskap, och som jag anser utgöra det djupast karakteristiska för detsamma, vida mer än det fantastiska, mystiska elementet däri eller den böjelse för att symbolisera, som förskaffat honom den säkerligen ganska efe-mera äran att betraktas som en fanbärare för den modernaste bland alla moderna riktningar.
Vare sig han såsom i »La princesse Maleine» målar en medeltida nattstämning, ängslande, tryckande som en mara, fylld af brott och fasa, eller såsom i »Pelléas et Mélisande», i »Alladine et Palomides» söker att gifva uttryck åt kärlekens hemlighetsfulla, omotståndliga makt, dess ungdomliga omedelbarhet, dess tårfyllda jubel, dess lockande smärta, eller såsom i sina en-aktsdramer: »Les sept princesses», »Les aveugles», »L'intruse» m. fl. framställer stundom dunkla och något långsökta, stundom djupsinniga och träffande symboler på tillvarons och dödens gåta, öfverallt återfinna vi samma karakteristiska kännetecken i komposition, uppfattning, skildring af miliön och människoskildringen: detaljernas sammansmältande och uppgående i den åsyftade helhetsverkan.
Det är detta syfte som leder författaren i det konstnärliga formandet af stoffet; för att vinna det undviker han allt, som skulle kunna störa eller splittra stämningen, tillfogar scener, hvilka, ehuru icke väsentligt hörande till handlingen, dock kunna bidraga att förstärka intrycket, i det de liksom gifva horisont åt taflan, en blick ut öfver den omgifvande världen, där samma stämning hvilar, •— låter naturen spela in, en mystisk makt, som deltager i människornas öden, gråter, ängslas, lider med dem, leder dem och ledes af dem i en ständig växelverkan, — breder en slöja öfver de handlande personerna, så att de icke så mycket framträda som bestämda, af eget personligt lif fyllda individer utan mera som språkrör för dramats idé eller som personifikationer af vissa allmänmänskliga känslor.
Det är ett kompositionssätt, vida skildt
Källa: Project Runeberg ·
