Ord och Bild: 1895

I 28

WERNER SÖDERHJELM.

Arvid Järnefelt. Teckning för »Ord och bild» af Eero Järnefelt.

eller luttras af fantasien. Den beslöjade stämningens poesi är för henne obekant, och hon kan därför aldrig, som lyrikern, med fina antydningar väcka vibrerande ekon hos sina läsare.

Bland hennes längre berättelser är K'öy-kää kansaa, 'Fattigt folk', en uppskakande, krasst realistisk skildring ur arbetareproletariatets lif, måhända mest bekant. Novellerna Hanna och Salakari, 'Blindskäret', behandla i bjärta färger och ytterst verkningsfullt dramer ur det borgerliga lifvet, det förra ett ämne snarlikt »Vildändens», den senare en icke alldeles smakfull förförelsehistoria om en gift kvinna. Två band smärre noveller, längre och kortare, innehålla variationer öfver ofvan angifna temata. —

I början af denna uppsats nämnde jag att vår nutida finska litteratur står i intimt samband med vår nationela kulturutveckling. En främling, som känner strömningarna i denna under senaste tider, skall måhända förvånas öfver att icke hos någon af dessa finska skriftställare hafva funnit ett af de viktigaste momenten däri behandladt — språkstriden, eller rättare sagdt idéerna i det finskt-nationela sträfvandet. Orsaken är väl, att vi ännu stå för mycket inne i dessa frågor för att kunna se

dem objektivt i deras stora drag. Och den unga litteraturen har liksom varit rädd att röra vid dem samt hållit sig till andra delar af utvecklingsarbetet, hvilka varit enklare att bedöma och lättare att skildra.

Likväl har man kanske känt, att en lucka här förefunnits. Åtminstone hände det, att när i fjol våras Arvid Jämefelts bok Isänmaa, 'Fosterlandet', som behandlar ett dylikt ämne, utkom, den redan för ämnets skull väckte ett gladt och allmänt uppseende.

Författaren har, innan detta stora arbete såg dagen, gjort sig bekant inom litteraturen blott genom ett par smärre filosoferande uppsatser i Tolstois anda. Själf juris kandidat, angrep han i dem såväl lagen som dess skipare och skipande. Och i enlighet med sina principer och sin förebild har han senare gifvit sig till kroppsarbetare, sökande sprida kunskap och upplysning bland smederna i den verkstad, där han för släggan.

Hans bok är emellertid icke något socialt reformrop. Det är en ganska enkel skildring ur bondestudentens lif hos oss, men i denna skildring pulserar åskådningssättet, idéerna och lifvet hos den ungdom, som i början af åttiotalet tillförde de fennoman-ska sträfvandena vid vårt universitet ny fart och en från alla själfviska biändamål fri entusiasm. Och ännu något mera: författaren vill ha fram, att entusiasmen är ingenting värd, att arbetet saknar sin bästa driffjäder, att bildningen blir ett tomt skal — om icke allt är genomträngdt af den rätta andan, hvilken är den rätta kärleken till hembygdens furor, hembygdens folk, hembygdens språk och fosterlandet. Värmdt af den, bär allting en frukt, som verkligen kan blifva till välsignelse; men rycker man sig lös från de förhållanden, i hvilka man växt upp, och till hvilka man hör, så står man utan rötter. När Heikki, bokens hjälte, från sin på allt sätt framgångsrika vistelse vid högskolan kommer tillbaka till sina fäders hem högt uppe i norden och där ser en liten parfvel, hans ungdoms älskades son, som skall gå i hans spår, säger han: »om jag kunde vaka öfver honom, när han skall ut i världen! Att ingenting skall kunna rycka ifrån honom medvetandet och känslan af hvarifrån han är hemma. Att han af världen skulle taga dess högsta finhet och föra den till