Sida 143
Litteratur. Finlands yngre finska litteratur. Af Werner Söderhjelm. Med 8 porträtt efter original af Albert Edelfelt, Eero Järnefelt och Louis Sparre
FINLANDS YNGRE FINSKA LITTERATUR.
I25
dem, som sändt honom! Och att han skulle förstå, huru — — — innerligt de tro på ljus och bildning i den form hans förfinade ande kan ge dem 1 Och från början älska dem liksom Heikki nu älskade dem!» — Häri ligger bokens mening. Detta utvecklar närmare hvad Heikki engång nedskrifvit som sentens: »lifvet är det, att man gör sig behöflig, och lyckan är medvetandet af, att man är behöflig!»
»Fosterlandet» är en allvarsam, djup-tänkt, af värme och öfvertygelse genom-andad bok. Den röjer nogsamt, att den är skrifven af en mogen man. Som konstprodukt står den ej fullt lika högt. Kornpositionen är något ojämn, författarens mening stundom något dunkel, stilen icke alldeles litterär. Men formen är dock tillräckligt talangfull att låta innehållet verka.
Det vore väl om Järnefelts bok öppnat vägen för en behandling i större skala än förr af det, som lifligast rört upp våra sinnen under ett par decennier.
Den moderna finska lyriken har mycket unga anor.
Den är till sin form oberoende af den äldsta i »Kanteletar» samlade folklyriken, hvilken betjänade sig af folkepikens tro-keiska, rimlösa och allittererande versmått. En senare folkvisediktning, som upptager fullständigt germanisk versbildning, är lån från västerlanden. Folkskalderna, de ursprungliga, hafva diktat på den äldre lyrikens vis.
Lyrisk konstpoesi på finska hade ända till vårt århundrades midt — eller ännu något senare —- odlats i så ringa grad, att A. Oksanen (August Ahlqvist 1826— 1889) bör anses som dess egentlige grundläggare. Han och efter honom Suonio (Julius Krohn 1835 —1888) hafva, med full behärskning af den poetiska tekniken, först visat finska språkets förträffliga förmåga att, oaktadt sina enformiga betoningsförhållanden och sina otympliga suffix, foga sig i de konstigaste versformer och rytmer. Deras största betydelse som lyriska diktare ligger också häri, äfven om man hos Oksanen måste erkänna en lyrisk flykt och ett patos, som gjort mången bland hans sånger till nationalegendom, och hos Suonio en vek och fin poetisk känsla.
I sammanhang med dessa båda professorer kan ännu nämnas professor Arvid Genetz, pseudonymen Ar vi Jannes, hvars dikter äfven bära vittne om filologens och estestikerns formsinne; de röra sig mest kring ämnen ur det trängre familjelifvet och framställa dem ofta med varm timbre. Jännes är författare till den mycket omtalade dikten Herää Suomi!-—■ 'Vakna Finland!' — som, med musik af hans broder, blifvit en partisång och t. o. ni. föreslagits att ersätta »Vårt land». Dikten har lyftning och starkt patos, men dess poetiska värde förringas af några alltför krigiska fanfarer, som blanda sin tomma bleckklang midt i fulla toner af fosterländsk hänförelse. — Mycket uppburen som lyriker har äfven den utmärkte Shakespere-öfversättaren Paavo Cajander under en tid varit, ehuru han, egendomligt nog, icke ännu föranstaltat någon samling af sina dikter; Kaar lo Kramsu bör ock nämnas för sina historiska ballader med finska motiv.
Den yngre generationens förnämste lyriker är J. H. Erkko. Utan den högre bildnings företräden, som de nyssnämda ägt, har han med mycket stor naturlig begåfning nått en konstnärlig fulländning i formen, som ej står efter deras. Och hans ton är äkta finsk. Den imiterar icke, men erinrar om Kanteletars och folkvisans: den är naiv och enkel som de, men subjektivare. Hans lyrik rör sig till största och bästa delen om små ämnen, och ett par samlingar, som han benämt Palmenet, 'Vallherdarna' och Paimenelta, 'I vall', återge kanske lyckligast hans diktartemperament. Det är sant kända och fint uttryckta natur- och känslostämningar, men likväl icke af samma slag, som konstlyriken vanligen bjuder oss. Det är någonting så absolut okonstladt, så af hjärtats värme och känslans omedelbara maning framsprunget, att man känner sig lika behagligt berörd, som när man hör en frisk folkvisa, och glömmer att nagelfara, äfven där någon gång stämning och uttryck kunna slå öfver i det barnsliga. — Några vackra fosterländska sånger, med fullhet i diktionen och mästerlig språkbehandling, hafva, kanske af brist på koncentration och klarhet, ej trängt igenom så som de förtjänat.
Reflexioner af religiöst-filosofisk beskaffenhet hafva senare hos Erkko tagit skön-
Källa: Project Runeberg ·
