Sida 477
Svenskt familjelif i slutet af 1700-talet. Af Oscar Levertin. Med 16 bilder
svenskt familjelif i slutet af i 70o-talet.
439
bues pjes, oförbätterlig, trots Gjörwells förmaningar att »slåss med den inre fienden, som han vid Svensksund kämpat med ryssen». Poetiskt begåfvad likasom hans likaledes karaktärssvage broder, Wertherpoeten E. Älf — suckade han på vers och prosa för Brite-Louise, * för att sedan ohjälpligt sjunka i händerna på en demi-monde-dam, Agneta Uggla. Stafva hade å sin sida Linnerhjelm, som redan 1785 bränner rökverk för »Stafvungen», för att nu ej tala om andra. Liksom ej sällan händer, var det ingen af de gamle barndomsvännerna som hemförde de unga flickorna, utan okände, som tillfällighetens skickelse fört i deras våg. 1790 var huset så fullt af friare, att modern önskade sig flere döttrar — och året därpå skulle också båda de vackra bondflickorna på torpet bindas af Hymen.
Den yngsta, Stafva, gifte sig först; i maj 1791 äktade hon Johan N. Lindahl, en vitter ung köpman, som tydligen ej skadats af att äga ett par »tunnor guld». Han var son till Pehr Lindahl i Norrköping, innehafvaren af en stor kolonialafifär, en gammaldags köpman, och ehuruväl den Lindahlska förmögenheten genom konkurs 1799 krympte ihop mer än någon kunnat ana, var det dock alltid denne svärson, som var Gjörwells stöd i hans ålders betryck. Förbindelsen hade troligen sitt upphof i unge Lindahls vurm för böcker och gravyrer. Han var en både lidelsefull och kunskapsrik samlare. Hans uppfostran hade varit omsorgsfull — och hans böjelser lågo långt mer mot studier än mot praktiska värf. Han rimmar en smula:
Min Pæsie fastän i linda
dock vågar några enkla slag.
* Brite-Louise hade en annan poetisk beundrare i Greifswalder-bibliotekarien J. Wallerius, som hyllat henne på ossianskt manér under namnet »Alma Welgjör».
t (UJrVtlJZ A/ kftutø-
En med en viss Galgenhumor ner-skrifven i>afskedssermoni> till studiekammarens nöjen visar väl hans smak och lynne:
Lecture, du Guda-vän jag måste lämna dig, att mer dig njuta få, mitt öde nekar mig. Mercurius icke kan mer med Apollo blandas. Jag hel och hollen måst allena Handel andas. Min Ossian förbyts i Krusens Comptorist Ovid ur vägen skall at fylla Ziphrors brist.
o. s. v.
Men Lindahl tog aldrig rätt afsked af alla andra böcker än hufvudboken och reskontran, och det var utan tvifvel just hans brist på intresse för handelshusets affärer som vållade dess senare obestånd. Vid denna tid framstår han en smula som en småstadselegant, som under utländska resor gifvit sig en viss turnyr af världsman och roué och ej alltid nöjt sig med den blygsamma önskan, han 1756 skrifver i en billet-doux till mademoiselle Uldrica Castorin: »att vara en liten behaglig Canarifogel, som flaxade sedigt i den skönas kammarfönster». Frikostig, rik, elegant, blef han upptagen med öppna armar i den gjör-
Källa: Project Runeberg ·
