Ord och Bild: 1895

288

hellen lindgren.

framalstra ett nytt fullkomligare väsen. Det förhållande, i hvilket en människa träder till en annan eller till en idé, är därför lyckligt i samma mån det skapar och är fruktsamt. Hur mycket än de, som icke reflektera eller som icke känna lifligt, kunna stämpla ett sådant påstående som mysticism, endast ett andligt eller sinnligt driftlif, en förhoppning om att ur en andlig eller kroppslig förening skall framgå ett barn, en andlig eller kroppslig lifsfrukt, endast detta ger känslan af att lefva, att vara ett hjul i världsmekanismen, en faktor i världsarbetet. Att denna alstringskraft, denna glädje öfver afkomman, detta fysiska och psykiska driftlif är innersta motiv till lyckan, har ofta på ett rått och osmakligt sätt af den naturalistiska skolan betonats, men yttersta grunden till hennes framgång ligger dock däri, att den vågat lägga denna måttstock, produktiviteten, skaparkraften, känslan af det lycksaliga i att göra något reelt, att icke drömma utan vara något och förmå något, som värdemätare på allt mänskligt sträfvande. Lifvets konflikter och förhållanden framträda därigenom i en annan belysning. Duglighetssynpunkten blir den förnämsta, icke den eleganta värdighetssynpunkten. Enligt denna norm klassificeras lifvets förhållanden efter sin förmåga att motsvara fordran på lifskraft eller kraften att skapa nytt. Underkända bli enligt denna måttstock de korrektaste förnuftsäktenskap i verklighetens eller tankens värld, dessa där allt är upprepning, liflöshet, andlig död, gillade bli enligt samma värdering de till utseende mest omaka föreningar, så fort där en nyskapning eller växelverkan försiggår. Och individens eget uppförande bedömes icke heller genast som brott och skuld, så fort han bryter sig ut ifrån något, som förefaller honom som ett fängelse, fast det måhända kan tyckas

andra som en skyddsanstalt. Man skulle kanske kunna jämföra förändringen i åskådningssätt med skillnaden mellan trädgårdsmästarens och naturforskarens syn på natur. För trädgårdsmästaren är trädgårdens inhägnade jordstycke ett heligt rum; den planta, som icke trifves i den feta trädgårdsmyllan eller med det behof af sol, skugga, vattning och must som kamraterna, är ett ogräs, en vanartig planta, som opponerar sig mot trädgårdens regler; för naturforskaren blir en mängd af dessa bångstyriga ogräs, som ej trifvas med kulturväxternas lifsvillkor, som välia sin jordmån i besynnerliga förhållanden, lika intressanta och viktiga som de mera regelbundna plantorna; han ger individerna i växtvärlden lika rätt till lifvets förmåner som den naturalistiska författaren ger åt individerna i människovärlden.

Hvad som dunkelt föresväfvade Goethe i »Wahlverwandtschaften» och där tog en sentimental och ej så litet omoralisk form, att kärlekens natur låg i en hemlighetsfull valfrändskap, det som Holberg humoristiskt efter Horatius talade om, nämligen naturen, »den Hex», som kommer tillbaka trots alla utvisningsdekret, det har för den moderna realismen blifvit det grundläggande för verklighetsstudiet. För Zola har det gällt att upptäcka naturlagens dragningskraft och omotståndlighet. I sin polemiska ifver har han framställt mycket som förkonstling, som ej är det, mycket som natur, som icke är det renaste uttrycket för naturen, men i det han säger oss ligger likväl alltid en fläkt af det stora universela lifvet med dess friska mod att skapa genom att förstöra. Ty förstöringen af det, som är unket, murket och fallfärdigt, innebär något af lifvets egen obarmhärtiga barmhärtighet att ej skona det lifsodugliga till nackdel för det lifsdugliga.

Hellen Lindgren.

Vignett ur »Le Revet, illustrerad af Carloz Schwabe.