Ord och Bild: 1895

emile zola.

287

och inför denna kraft måste hon böja sig. Samma tes om tjusningen hos en sådan kraft är drifven till en ytterlighet, som knappast är trovärdig, hos Caroline Hamelin i P Argent. Denna begåfvade kvinna af hög karakterstyp har studerat sig trött på intellektuela problem. Hon möter Saccard, den store börssvindlaren, och tillhör honom utan att själf veta hvarför, om icke därför att kring honom är en atmosfer af evigt hopp, ungdom och företagsamhet. Inför den våldsamma naturkraften hos honom, som aldrig är trött, aldrig misströstar, alltid tror på nya möjligheter, nya utvägar, står hon, den tanketrötta, med ett mildt leende af lycka, så som man ler inför vårens brusande lif och barndomens oförnuftiga fågel-kvitter, och han får eröfra henne. När hon till fullo inser hans naturs samvetslösa äfventyrarlynne och hans brottslighet, försöker hon att hata honom men kan det ej. Sista gången hon träffar honom är det i hans cell i fängelset. Han har öfver-spekulerat, han är börsspelare, hennes och hennes brors förmögenhet har slukats af detta storartade börssvindleri. Allt är slut dem emellan, det låter hon honom veta. Hon tror sig få se en bruten och böjd man, men han går omkring som ett lejon i sin bur bland sina papper. Sedan han varmt tackat henne för besöket, fördjupar han sig i sina planer. Hvad är godt och ondt här i världen ? säger han. Hade jag lyckats, hade ett företag af omätlig vikt för världen fullbordats, Österlandet, Palestina hade förenats med västern, de aktieägare, som nu äro ruinerade, hade då varit rika.

Så som denna man förklarar för oss den sig utvecklande kraftens gåta som ett evigt problemlösande, ett evigt experimenterande, en ständig djärf fråga och nyfikenhet, så blir för Zola också själfva lifsfullheten i naturen ett dylikt problem med experiment, ett arbete, utvecklingens arbete och strid. Här ligger ej, i naturens lif lika litet som i mänsklighetens, lyckan enbart i striden, ej ens i segern, i striden med lyckligt resultat, men i själfva sträfvandet. Att uppnå ett mål, att vinna idealet är omöjligt: lyckan ligger i att närma sig ett mål, att känna, huru man närmar sig det. Striden är lyckan, det är hvad han alltid sagt, och hvad han ännu vidhåller, men stridens lycka är nu ej segervissheten utan hängifven-

heten för detta stora, som man älskar och tror på. Och detta stora är lifvet och framåtskridandet till högre former af lif. Men Zola tecknar ej denna verklighet, som man älskar och tror på, så abstrakt, som om man ej skulle kunna tro på annat än det sköna, på idéens starke kämpe eller verklighetens huldaste uppenbarelse. Hans prutmån på det älskvärda är stor. Ett ganska begränsadt praktiskt mål, en ganska liten karakter, en ganska obetydlig flicka kan inspirera med trons och kärlekens makt. Känsloentusiasmen är lifvets egen inspiration, när denna varelse eller detta praktiska sträfvande, som man älskar, symboliserar lifvet själft. Lifvets berusning -—■ detta uttryck, som nästan öfvergått till osmakligt slagord i eftersägarnas mun, betyder just det nya, de ständiga möjligheter, som lifvet innebär. Vi ha säkerligen känt idealistens motvilja mot Caroline Hamelins vansinniga kärlek för Saccard eller Denises för Octave Mouret, och det har kanske smärtsamt berört oss, att doktor Pascal öfvergaf sitf stora vetenskapliga arbete blott därför, att en ljuf ung flicka älskat honom och förtrollat honom. Men hvad var det, som bragte Claude Lantier på fall? Den genialiske målaren var ej förnöjsam. Han svedde sina vingar på att flyga för högt mot solen. Han ville sammantränga en värld på sin tafla, han ville älska universum själft och skapa en drömbild, och därför blef allt blott fragment. Hade han kunnat konsten att älska, skulle han förstått att begränsa sig och begränsa idéen, oförnöjsamheten skulle ha vikit för hängifvenheten åt den mindre uppgift, som han mäktat. I största allmänhet har alltså Zola uttryckt trons inspiration, hoppets längtan och kärlekens hvila, som låter människan kämpa med lust, njuta med lust och i nödfall lida med lust, i Caroline Hamelins ord i lArgent:

»Ack ja, glädjen att lefva, finns det egentligen någon annan här på jorden? Lifvet, själfva lifvet, i sin fulla kraft, hur afskyvärdt det än är. . . lifvet med sitt eviga hopp ...»

Zola har tecknat lifvet obarmhärtigt och grymt men med känsla af att dess hemlighet är en födslovånda, hvilken kan tyckas ful som allt hafvandeskap, men som man förstår att älska i dess fulhet, när man begriper dess innebörd, som är att