Sida 304
Litteratur. Émile Zola. Af Hellen Lindgren
286
hellen lindgren.
som se upp till henne. Men afgudadyrkan förföljer henne, man tigger henne om förböner. Hon kan ju allt hvad hon vill, hvarför vill hon då ej ? Och en stormande hop af människor, som tro på hennes ord och afvakta hennes vink, omgifver henne. Men stackars flicka •— hon vill bli fri: frihet och ära, se där två motsatta begrepp. Och Zola tecknar i Lourdes' sista del en bild af det enkla naturbarnet, som hatar sitt rykte som orakel, och när han tecknar bilden, tycka vi oss bakom flickans drag se hans egna. Han torde själf vara lika så trött på snillets regeringsbörda, som flickan i Lourdes är trött på sitt profetskap.
Hvad betyder nu denna inspirerade flicka, hvilken som den egentliga, fast osynliga hufvudpersonen genomgår diktarens sista bok? Hon betyder underkastelsen under en högre makt, den blinda hängifvenhet, som är mysticismens förklaring. Hos henne är denna hängifna mysticism natur och skapar ett underverk af tro, och huru skeptisk Zola än är gent emot arten af detta naturbarns tro, har han nu insett, att denna hängifvenhet för något högre är lifvets lycka. På alla områden återfinnes denna hängifvenhetens mysticism: lifvet är fragmentariskt, bakom det vi komma åt ligger den helhet, som vi ej komma åt, men vår hängifvenhet för detta fragmentariska beror på vår aning om att det är en del af det stora okända, som vi ana, och Zola låter prästen i boken som det närmaste önskningsmålet uppställa en ny religion. Jag har ej utan mening jämfört flickan i Lourdes med Jeanne d'Arc. Ty på ett ställe utbrister han i Mes hain.es, att bland de historiska företeelser, som retat hans skarpsinne och hans nyfikenhet, äro det gamla Egypten och Jeanne d'Arc två, hvilka han aldrig förstått. De äro fakta, säger han, men han grubblar på dem fåfängt, och han förstår dem ej. Man ser, att Jeanne d'Ares gåta har han nu sökt förklara i Lourdes. Förklaringen har, som man af tidningarna erfarit, ej behagat påfven; ovisst är, huru många protestantiska läsare som skola gilla den. Vidskepelsen må vara ett nödankare, men den är riktig på sitt sätt: så torde meningen i Zolas roman kunna tydas. Lyckan är oerhördt svår att fånga; kan man fånga den på detta sätt med fullt uppriktig tro, genom hvad vi andra kalla vidskepelse, må man
då göra det. Eget är att se, hur den största viljekraften bland Frankrikes författare öfvergått till samma toleransens religion mot allt, hvad som är djupt och sannt kändt, som för närvarande hyllas af Anatole France, Paul Bourget, Voguë och hela det nya Frankrikes skriftställarskap. Men det är ingen likgiltighetens tolerans, så som det till slut blef hos Renan. Zola erkänner, att vetenskapens lösningar blott äro provisoriska, men han fasthåller alltid, att vetenskapen och blott denna är medlet, som skall uppdaga sanningen, så vidt den låter sig uppdagas. På sitt kraftiga, stolta språk säger Zola, såvidt jag förstår hans uttalanden i Lourdes: sök, men hoppas ej att finna sanningen, var nöjd med sökandet, du är icke vard att finna mera än småsmulor af lifvets bröd, var lugn och glad öfver småupptäckterna, men tro ej på de vises sten, ty finnes denna en gång under mänsklighetens jordvandring i tiden, är den ej en enkel ädelsten eller ett enda fynd men ett blixtrande smycke, sammansatt af tusentals småstenar.
*
Zola har från den kallt egoistiska synpunkten och uppfattningen gått öfver till ett nytt lyckoideal. Han beundrar ej längre i den egoistiska kraftens triumf det högsta. Det är målet,' han nu betraktar på annat sätt. Han ser den individuela lyckan i hängifvenheten antingen för en person eller för en sak, en idé — något, med andra ord, som man kan tro på eller beundra.
Han skildrar detta, som ger spännkraften i lifvets strid, ofta med en hemsk öppenhjärtighet om detta älskade föremåls brister. Det är icke något ideal man behöfver tro på, icke något felfritt, fullkomligt, icke något af det, som man vet ger lyckan hel och oblandad, nej man kan tro på något mycket bristfälligt.' I Au bonJieiir des dames älskar Denise Octave Mouret. Hon älskar honom, därför att hon beundrar honom. Han är visserligen ej något mönster af trohet, denne flickjägare, hon visar ett envist motstånd mot hans förförelseförsök, och dock, när han så erbjuder henne platsen som hans maka, svarar hon obetingadt ja. Hon ser hos honom en storhet, som hon förstår, den stora arbetskraft, som är lifvets egen berusning,
Källa: Project Runeberg ·
