Ord och Bild: 1895

emile zola.

285

punkten i doktor Pascals lif blir ålderdomsfasan och ensamheten. Han börjar förakta vetenskapen som lifvets tröstarinna. Svärta ned papper, hvad är det mot att älska och vara älskad? Trycka en älskad kvinna till sitt bröst, ej gå till en ensam bädd men vara två om lifvet, men ännu hellre vara flere om det, att bilda familj, smeka barnakinder — endast detta är lycka. Den ensamme och barnlöse känner icke lyckan. All ärelystnad för abstrakta mål är otillräcklig att fylla lifvet. Den sanna ärelystnaden är att älska. Ungefär så drömmer doktorn, och denna sin lefnadsfilosofi sätter han i verket. Allt hans stoiska tålamod att fullfölja vetenskapliga undersökningar gör fiasko inför denna unga kvinna: vetenskapen gör fiasko för kärleken.

Gå vi slutligen till Lourdes (1894), kan äfven den förefalla mycket hopplös gent emot det valspråk om individens öfverlägsenhet med strid och seger, som jag uppställt såsom sammanfattande Zolas första uppfattning af människolifvets uppgift. Lour-des framställer en ny fas af lifvets träldom, mänsklighetens träldom under det fysiska lidandet. Lourdes är icke någon mot mänskligheten i dess helhet vänlig bok — långt därifrån. Den behandlar ett pilgrimståg till Lourdes, bestående af sjuka, hvilka hoppas på vallfartsortens undergörande madonna. Zola skildrar tron under två synpunkter: dels som en sorglig lättrogenhet eller en konstgjord entusiasm, dels som det verkligen stora i lifvet, den naturliga och äkta tron, som hvilar på den stora kärleken. Som sådan är den som all äkta tro barnslig och kanske vidskeplig. Öfver hela romanen hvilar denna dubbelstämning af förakt eller beundran, allt efter som tron fattas i den ena eller den andra af dessa betydelser.

I boken finna vi då som ett af dess grunddrag ett vemodigt beklagande af den mänskliga lättrogenheten, af mänsklighetens förminskade lifskraft, af det märkvärdiga fenomenet, att ingen vågar hoppas på det naturliga eller, när hopplöshetens stund är kommen, att ingen vågar se hopplösheten i ögonen. Alla behöfva de ett löjligt hopps lycka, de behöfva tro på något, lika godt hvad, som skall hjälpa, på en yttre makt, som skal! göra underverk. Kom blott med det löjligaste i världen, ett universalmedel, ett botemedel, ett plåster, som man puffar

för, och alla strömma till, gripna af en förvirring, ett sinnesrus af lycksalighet och glädje att vara hjälpta, frälsta och botade. Ack, man slipper ansträngningen, slipper att tänka och vara personlighet, man får gripa lyckan som barnet griper fadershanden. Lidandet med den förnedring det medför och dess vilda gripande af hoppets lycka är bokens grundtema.

Men när Zola skildrar det barnsliga vanvettet i denna järnvägswaggon, full af sjuklingar, hvilkas ögon glänsa och fuktas vid historierna om underkurerna, skildrar han denna trons yrsel ej blott sotn barndomssymptom, men också som ålderdomssymptom, det slags ålderdomssymptom, som heter att vilja vara barn på nytt, och som egentligen borde heta att vilja vara barn, när man ej längre är det, d. v. s. att försöka berusa sig för att vara troende och naiv. Den unga tviflande prästen gripes oupphörligt af en längtan: ack den som kunde tro detta! till dess han med ens manligt afkastar denna önskan att sofva sitt förnuft och förstår, att denna slags underverkstro ej är för honom.

Historien om tillkomsten af denna vallfartsort är i grunden ganska enkel. Zola låter prästen berätta den i skilda repriser för medpassagerarna för att för dem förkorta vägens vedermödor, och ehuru han berättar med sagoförtäljarens öfvertygade ton, inser man fullkomligt sammanhanget. Ett barn, en sjuklig flicka, uppfostrad vid helgonhistorier, drömmer öm att bli frisk, och hon ser i sina drömmar, huru madonnan botar henne. Flickan, det slutna barnet, börjar profetera om ett kommande under. Hennes ögon bli stora, hennes kinder färgas af hänförelse: hon är först rädd, men fylld af legendernas inspiration fortsätter hon nätternas drömmar vakande. Där, i den tysta källans närhet har hon i vattnets dimmor sett jungfrun. Hon var vacker: hon vet, hur hon såg ut, så mild, så ljuf, ett ögonblick, och så var synen borta. Hon ser en visionär bild: den heliga jungfrun uppenbarar sig för henne, som hon gjorde för Jeanne d'Arc. Hon berättar detta: andra bli botade. Och hon själf? Hon blir småningom trött på äran af att vara sierska. Hon drar sig tillbaka, och när folket kysser hennes klädfåll, begriper hon ej längre, hvad hon har gjort. Hon vill bli fri från alla dessa människor,