Ord och Bild: 1895

svenskt familjelif i slutet af 1700-talet.

447

skrifver och bifaller sin sons »tankar at träda uti en närmare alliance med Herr assesorns Högtärade Hus igenom ägta förbund med en des älskade Dotter», och Gjörwell svarar på sitt hjärtliga vis: »min dotter medförer inga Rikedomar, men för hennes Dygder och Tänkesätt samt Hushållsflit svara både hennes Mor och Far», och, aldrig förgätande sina litterära intressen, medsänder han till den lärde kyrkoherden sina *nova litt er ar i a ». Nu sitter Brite-Louise hela dagarne i sin kammare, syr och broderar, och på kvällarne hafva de trolofvade och fru Brita-Nora »conferences d'amour, de Ten-dresse — et d'Economie, som räcka ända till i och 2 på nätterna». — Almqvist, som var en framför allt praktiskt lagd man — han är utan fråga den minst litterate i kretsen —• ordnar redan för Brite-Louise ett vackert hem i Kungsbacken. Då hon sålunda redan vid jultiden skulle träda i brudstol, besluter Gjörwell, ehuru med förklarlig saknad, att lämna sitt kära Torp på Captensudden, för stort och ensligt för två ensamma gamla, och att till hösten flytta in till staden, till hofgra-vören Martins hus Regeringsgatan 74. Från slutet af september finnes också ett bref från Brite-Louise till ungdomsvännen Linnerhjelm, som tolkar hela familjens sorg att lämna det kära Djur-gårdshuset, och brefvet förtjänar att citeras såsom det afsked, Carl Jonas Ludvig Almqvists mor riktar till sina flickår och sin ungdom:

»Min egen lilla ömma och beskedliga bror Carl. Det behöfs, at Du är så mycket min vän, som Du är, för at kunna förlåta mig som ej på så lång tid har skrifvit och svarat Dig på Dina så charmanta och vänskapsfuHa Bref, men jag försäkrar Dig at i denna försummelse äger mit Hjerta ingen Del; ty jag är nu så omgifven och öfverhopad af både glade och serieuse och ängsliga saker, at jag knappast har några minuter före Postens afgång för det nöjet at upfylla en så kär skyldighet. Bästa lilla Bror Carli Atankan af Dit sista intagande Bref giör, at

Besöket.

Kopparstick af D. Chodowiecki.

jag ej vet, om jag vågar at skicka af dessa rader. Nu lilla Bästa Vän komma vi snart att flytta till Martins, och jag sedan till mitt lyckliga Hem. Ack! jag blir mera lycklig än jag det förtjänar, men tror Du ändå, lilla Bror Carl, at jag intet kan qvittera denna sälla Boning utan en smärtande känsla — och kan jag nu, då jag skrifver, ej hindra mig ifrån en mängd af tårar.

Under detta tak, inom dessa murar, här älskade Bror Carl, har vår rena vänskap begynt, här hafva vi njutit glada och oskyldiga Nöjen tiisammans — hur skulle jag då kunna skiljas härifrån utan saknad, utan oro — ack nej! — detta ställe förenar så mycket ljuft för mit Hjerta för at af mig kunna lemnas utan rörda känslor. Aldrig har jag kastat up mina ögon utan ny Förtjusning, och utan ännu lifligare åtanka af så många sälla och lyckliga dagar, som jag med Dig, lille aimable Vän, här passerat» o. s. v.

Till oktober flyttade familjen således åter in i den grå staden, och på själfva julaftonen stod Brite-Louises bröllop. Det hölls i hemmet helt inkognito, utan stora anstalter. Bruden var klädd »en negligé» i rödt lif med kjortel af sidensarge och