Sida 17
Tack skall du ha! Af Pelle Molin. Med 5 bilder efter teckningar af Erik Hedberg
TACK SKAI.I, DU HA!
I 7
»Har du kommit hit för att skinn-kanera mej, så har du ett svårt dagsverke för dej . . . vet du hva dä var, din bondkanin? Min ved angår dej inte!»
Lars var röd i synen och kramade yxskaftet, så att det knarkade under kalf-skinnshandsken.
»Jaså», sade Anders. »Den här veden skall inte angå mig således ... jo jo.»
Nu skrek Lars:
»Anfäkta och regera dig innerligen, din karribel! Ar det meningen att vara svinaktig, så skall du få smaka af ett vedträ . . . mitt vedträ ... för det är mitt . . . midt för näsan på dej.»
»Så ... så . . . så . . . så . . .»
»Ja ... så . . . så . . . ja!»
Begge voro de rödglödgade i synen och ångan stod dem ur trutarne som från ett par ångmaskiner. Ingen af dem kände, att det var kallt. Det fräste om dem.
Anders tog nytt tag:
»Det är ena fula laddor du ha' på fötterna, du Lasse. Skulle vara . . . försiktigare än du är . . . då du är ute och . . . hm . . . kdper hem ved. . . ville jag råda dej!»
Lars fräste till.
»Mina laddor angår dej inte, din bondhund! Packa dig i väg härifrån!»
»För då du är ute . . . och köper ved . . . med de där laddorna ... så får en veta efteråt ... att det är till dej, som ... en råkat sälja lite ved . . . om en inte visste förut ... att du köper ibland. Du ska' sälja laddorna, Lasse! De ä alldeles för talande, om jag far säja som jag tycker att dom är!»
Lars stod och tittade på yxklacken. Det var intet godt märke att han teg, för det var bekant, att han då inte hade knifven långt borta. Anders fick brådt att maka sig bakom sågbocken, därifrån han sade så lugnt som det var möjligt:
»En tankställare skulle smaka nånting i den här kylan, du, hva?»
Ord och bild, 4:de årg.
Lars fnyste till och tog ett steg mot sågbocken. Anders drog upp en literbutelj och makade sig längre bort.
»Egentligen,» sade han. »Egentligen kan det vara din ved det här . . . och det angår mej inte, som sagdt var. Vi ska inte vara osams hvad det anbelangar, för jag vill, att vi två ska bli alldeles innerligen mol go' vänner . . . vill du ta mej i hand på det, så ta vi oss en kolijoxare på min . . . din ved, du? Jag tror, att det är din ved, Lasse!»
»Men hvarför börja' du å skälla då?» frågade Lars.
»Det är du, som kalla mej för bond-hund, så det är du, som skällt. Vill du ha flaskan eller vill du inte ha henne?»
Nu spred sig ett lyckligt leende öfver synen på Lars. Alla fattigdomens och svältens skrynklor jämnades. All vrede var glömd. Han tog flaskan i sina händer såsom en länge barnlös skulle tagit sin förstfödde. Han såg på henne — och man kunde se på honom, att han tyckte hon var härlig, öfver allan beskrif-velse alldeles ursinnigt vacker!
2
Källa: Project Runeberg ·
