Sida 18
Tack skall du ha! Af Pelle Molin. Med 5 bilder efter teckningar af Erik Hedberg
i8
PELLE MOLIN.
Han strök en klar droppe från nässpetsen med det främsta af tröjans högerärm; just den fläcken på tröjan var frusen till is, för den fläcken var hans näsduk, förstås. Den stackars sönder-körde arbetaren fick något af lifvets glädje glimtande i sina ögon.
Nu söp han.
Anders Olssons ögon följde buteljen såsom en jagthunds följer smörgåsarne, då man äter matsäck i skogen. Och så vardt det Anders Olssons tur. Sedan han supit, sade han:
»Du skulle kanske villa hjälpa mig ett spatag med nånting, Lasse?»
»Ja, det kan du slå dej i backen på . . . och det skulle då vara?»
»Nog vet du hva för en sorts käring jag fått tag i. En kan aldrig ha någe roligt för sina pängar ... ha nån kagge hemma, förstår du . . . för henne. Och nu, då jag sålt en skogbit till bolaget...»
»Ja den käringa töktar dej allt ibland, du Anders.»
»Liksom inte din töktar dej ...»
»Åh hut!»
»Hut själf du!»
De skulle inte gräla nu igen, menade Anders, och så togo de då en kolikvin-tare på den saken.
»Kan du inte ta hem en kagge till dej, Lasse? Och så komma hem till mej på mörna och bju pä en kaffekask . . . finurligt, hva?»
»Nog skulle jag väl kunna det . . . men käringa din kör väl ut mej ...»
»Du kan vara kolugnus att hon får lof att låta bli . . .»
»För dej, hva?»
»Ja just för mej, du.»
»Nä hör du . . . nu är du rolig ...»
»Ah din backstugusittarekanalje . . . jag ska' ...»
Nej nu skulle de inte bråka igen, menade Lars, och så togo de sig en själa-stämmare på den saken.
»För hur det är, så är inte min käring en bit villare än din», sade Lasse. »Jag vill mena, att hon är ett större hår af hin håle än din. A hon inte?»
»Nä dä ä lögn.»
»Sitter jag kanske och ljuger?» skrek Lasse.
»Du gör aldrig annat, din lögnhals!» vrålade Anders.
Lasse hoppade jämfota.
»Nu skall du få för gammal ost! . . . Så att skjortan ska bli tom!»
Att de jämt skulle gräla, tyckte Anders. Det borde de låta bli, tyckte Lars, och så togo de sig en dragnagel på den saken.
»Såless ska' du ta hem lite supan-mat till dej och bju på kaffekask på mörna . . . och jag ska' vara som en brudgum hvar eveli dag!» sade Anders. »Hejsan !»
»Men bruden din ska' du försöka sälja!»
»Sälj din du!»
»Kanske du tror, jag vill köpa den där gamla fölmärren?»
»Skall jag kanske köpa din, då?»
»Käre gör det . . . hon skulle just passa dej.»
»Det var tusan hvad du är bråkig med dina eviga käringar!»
»Du är en bråkmakare själf . . . men härvidlagen ska du få se . . .»
Nej att de skulle råka ihop jämt, då de kunde ha det så bra här på vedbacken. De skulle vara goda vänner, mente Anders, och på den saken togo de sig en piliknarkare.
»För dom där käringarne skulle äta opp hvarann, om dom kom i samma gård, och då kunde vi få det så bra», sade Lars.
»Men inte vill jag föda ihjäl dem, de bestarne», mente Anders på tro.
»Inte jag häller . . , för du har bättre råd.»
Källa: Project Runeberg ·
