Ord och Bild: 1895

FINLANDS YNGRE FINSKA LITTERATUR.

I25

bakgrund tjärbåtarnas egendomliga färder från Uleåträsk till Uleåborg och utmärker sig, ehuru alldeles konstlöst komponerad, för en förträfflig psykologisk observation.

Den sistnämda gruppen bildar ett slags öfvergång till det högsta stadiet af vår nutida finska novellistik. Sedan barndomen stående i beröring med folket, vända sig äfven dess representanter, efter att vid universitetet eller på annat sätt hafva vidgat sin litterära synkrets, först till folklifsskil-dringen. Större och utvecklingsförmögen talang, mångsidigare intressen och allvar i arbetet låta dem dock snart leda folklitteraturens friska källsprång in på konstens blommande mark. De ösa allt fortfarande ur dess ymnigt rinnande källa men öppna därjämte fältet för strömmar från andra håll. Och sålunda bära de upp den egentliga konstnärliga berättande litteraturen hos oss och förmedla det nationela innehållets befruktning af högre upparbetade former.

På antydt sätt har också Juhani Aho börjat. Uppvuxen i hjärtat af Savolaks, fann han sig där midt i en omgifning af ypperliga objekt för sin gryende litterära talang och försummade ej att begagna dem. Men han nöjde sig icke med de allra vanligaste typerna. Ett förträffligt psykologiskt omdöme lät honom sålunda välja Marknadskarlens egendomliga, slarfviga, nästan genialiska och dock så genuina gestalt, och med sin känsliga humor gaf han i Järnvägen en utomordentligt rolig och originel »historie om gubben och gumman, som icke sett den förr», deras fantasier om hur den skulle se ut — som en ångbåt på hjul — deras undran och häpnad, när de sågo den, och deras stridiga känslor, när lokomotivet slutligen satte af med dem. Också det således en kulturbild och på ett alldeles öfverlägset sätt återgifvande en visserligen mindre allvarlig, men ytterst karakteristisk sida af civilisationens effekt i våra primitiva förhållanden. Liksom »Järnvägen», skildrar också Då far köpte lampan allmogens förvånade känslor gentemot en ny kulturprodukt; men denna lilla skiss, som fått ett klassiskt anseende i vår barnlitteratur, höjer sig på samma gång, allt i den enkla ramen, till ett dityrambiskt lofsjun-gande af upplysningens seger öfver mörkret.

Ord och bild, 4:de årg.

Juhani Aho. Oljemålning af Albert Edelfelt.

Kanske skönjes där i »Järnvägen» ätven en strimma af vemod öfver att ursprunglighetens poesi med kulturens inbrott så ofta förflyktigas; åt detta vemod har diktaren senare gifvit ett tydligare uttryck i den vackra »spånan» 'Den gamla båthamnen'. Och i sin nyaste novell, Fredlös, har han åter snuddat vid samma tema, ehuru i en annan form. Där kommer kulturen med hårdhandskarna, gör intrång i den enskildes rätt och tar af honom det sista han har: järnvägslinjen går öfver Junnus, enslingens stuga, som han byggt åt sig i ödemarkens fred, och ett sandtåg kör öfver hans ko. Det är samma synpunkt som hos en och annan af allmogeförfattarne, men tendensen är här mildrad, ty episoden är till blott för att ge Junnus karakter och öde skarpare ljus.

Från bönderna går Aho öfver till landsbygdens halfherrskap och herrskap. Patro7i Hellman, procentaren, bondplågaren och djurplågaren, är också en tacksam och lätt igenkännlig typ, kanske i sina karakteristiska egenskaper icke mera finsk än hvad som helst annat, men väl genom den skarpt markerade inhemska kolorit, författaren lagt öfver honom och hans omgifning. Därefter kommer landtprästgården med sina enkla

9