Ord och Bild: 1895

448

oscar levertin.

couleur de chair och däröfver en kjortel af hvit nettelduk. Om lifvet bar hon svart bälte med spännen, om halsen en stor hvit halsduk och i bröstet en frisk bukett, som »don Carlos» sändt från orangeriet i Carlberg. Hon var intagande — skrifver, fadern -— genom »sin glada blick, sina intressanta anletsdrag och sin vackra hy». Brudgummen var i uniform, och fru Brita-Nora såg så ung ut i svart siden och hvit nettelduk, att »en främmande omöjligen skulle kunnat taga henne för et Da-Capo af en Svärmor». Pastor Lithander förrättade vigseln, och därefter satte man sig ned och åt en glad bröllopsmiddag. Man drack de nygifta till i »Vin de 1'Eremitage», och »at syskonen Lindahls skål i de delicieusa syltsaker», som de skickat för det högtidliga tillfället. Spanske ministern hade sändt desserten, »à la Glace af så dyrbar composition, at alla Verldens fyra Delar måst beskattas, innan denna läckerhet kunnat få sin tillbörliga existence på vårt lilla Bröllopsbord». Ändtligen på kvällen åkte de nygifta hem, och redan morgonen därpå flyger följande sälla och förtjusande lilla bulletin från Brite-Louise till hennes mor på Regeringsgatan: »Min lilla aldra bästa Mamma.

Gumorgon, gumorgon, hur mår min söta mor? Jag kan för min del ej beskrifva, hur väl jag mår, men jag hinner ej omtala allt. Jag längtar med snaraste få omfamna mina små så älskansvärda Föräldrar. Lilla Söta Mor var så söt och skicka med Johan min Negligé, som ligger i min ask i söta mors skåp. Nu hinner jag ej mer utan innesluter mig i min söta mors beständiga ömhet».

Först tredje dag jul var officielt släktkalas hemma hos Gjörwell, då Louise var klädd i gala i>en forme», som det hette, och fru Brita-Nora ej var litet högfärdig med spanske ministerns alla präktiga vinsorter. Gjörwell skildrar de ungas lilla vackra våning med dess utsikt åt Adolf Fredriks kyrka, och Brite-Louise själf är genomträngd af tacksamhet

öfver det vackra hem hennes unge make ordnat åt henne.

»Min söta Charles», heter det i ett bref till systern, »har upptänkt alla möjliga attentioner för att göra mig lycklig, liksom han fruktat, at jag ej med hans dygdiga, beskedliga Hjerta ensamt kunnat blifva fullkomligt lycklig. Det är den enda oförrätt den lilla styggen har gjort mig, och därigenom har han äfven betagit mig alla moyens at på minsta sätt kunna reciproquera». —

Och mannen tillfogar pä sitt betänksamma, praktiska språk ett par ord, ej mindre talande i sin lakonism:

»Mitt hjertas önskningar äro upfylda, och jag längtar ej efter större lycka än den jag äger. Måtte den blifva lika varaktig som den är fullkomlig».

När de gamle Gjörwells på nyårsaftonen i kretsen af sina barn åto sötgröten, hade de all orsak att i tacksamhet för ett lyckligt år med tillförsikt se framtiden till mötes.

Från och med 1792 är det således tre hems historia, korrespondensen förtäljer, om man frånser Don Carlos' ungkarlshushåll. (Han var för öfrigt på en lång studieresa för att utbilda sig till arkitekt under åren 1794-96).

De gamla lefde på Regeringsgatan 74 i »Lilla Martins» hus. Där har gubben sina två rum, med sina samlingar — alla böckerna (hans egna i rödt saffian) och Collectio Gjörwelliana i ett rödt glasskåp. Där hängde porträtt af vänner och gynnare och af Gustaf Vasa och Luther, och bland gravyrerna främst de två vallfartsorterna för alla tidens ömma själar, Gessners landtgård, Sihlwald, och Rousseaus graf vid Ermenonville med de så ombesjungna tårpilarne. Söta mors sängkammare och förmak voro målad.e »med Arabesquer i douca och sammanflytande färger». Här sutto nu Gjörwell och hans Brita-Nora. Den gamle bibliotekarien kände ännu intet spår af ålderdomsklenhet. Tidigt stiger han upp, äter sin svenska frukost af dricka ock