Ord och Bild: 1895

svenskt familjelif i slutet af 1700-talet.

449

bröd, läser korrektur på artiklar till sina tidskrifter och tidningar och vandrar så till tryckeriet och till sitt bokförlag högt uppe på Stadssmedjegatan {165—6), det hus, där »juden Hirsch med sina vackra döttrar» bodde en trappa upp. På vägen dit hör han dagens »ön dits» och möter vänner och bekanta, som han exempelvis en vinterdag 93 råkar Bellman, »som såg hjärtängslig ut», och filister, som den gamle utgifvaren var ut i fingerspetsarne, tillfogar han: »Ja min kära Bror, tänkte jag, hade Du prac-tiserat dina Theorier lagom — på det lilla ordet ankommer altid så mycket

— så vore Du, utom des yngre än jag, äfven så glad som jag». I bokförlaget knogade han med utgifvandet af de olika verk, med hvilka han ännu med oförtröttad hängifvenhet gagnade sitt fosterlands lärda värld, och genom hvilka han trots alla motigheter sökte skaffa sig sin knappa bergning. Här läste han och skref till sina tallösa korrespondenter, ty ögon och fingrar voro hos den gamle alltjämt lika outtröttliga som i hans ungdom. Dock den egentliga och käraste läsningen försiggick i hemmets ro, och med en bokvurms hela hänförelse skildrar han »vällusten för alla sina hvilande och lutande delar» att sjunka ner i en gammal länstol och där solo vid sitt vaxljus låta aftonen gå vid en god bok. I sitt biblioteksrum — sitt »Museolum» — som han kallar det — författar han också alla viktigare uppsatser och epistlar till Gustafva eller de många gamla vännerna rundt om i landet. Där nedskrifver han också alla de små dagboksanteckningar, med hvilka han bevarar minnet af de förbiilande dagarne. Det var dock icke blott ett grått arbetslif som den gamle förde. Han hade två stora glädjekällor, hvilka ända in i det sista runnö klara och friska för hans aldrig öfveråriga eller förlamade sinne

— det var vänskapen och naturen. 1700-

Ord och bild, 41de årg.

talets senare hälft var ju vänskapskultens förlofvade tid, då de flesta en smula vekare anlagde män kunde taga till devis Montesquieus bekanta ord: »jag är kär i vänskapen» och ungdomliga Orester i sina Pyladers sköte nedlade sina ömma bekymmer i skrifvelser, som i fråga om stilens öfverspändhet och häftigheten i försäkringar och bedyranden gå vida längre än tidens kärleksbref. Ty medan rokokons erotik, äfven när den är högtidlig, gärna gömmer bakom sin cela-donfärgade domino skalkens raljeri, går vänskapen alltid på koturnen, högtidlig som tragediens sånggudinna. Gjörwell är i det hänseendet ett ypperligt exempel. Med menlösheten och naiviteten i sitt väsen kunde han ända in i gubbåren bevara alla de svärmiska vänskapskänslor, som hos andra samtida- vanligen förtorkade med de kyligare årens erfarenhet. Hela sitt lif var han omgifven af unga vänner, till hvilka han stod i dylik svärmisk vänskap. Varmast är kanske det band, han 1792 liksom till ersättning för sina bortfarna döttrar knöt med den unge vittre sekreteraren Johan Man-dorff. Det är en fullkomlig passion. Han notificerar för barn och vänner, som man notificerar en förlofning, »denna förbindelse mellan 60 och 20 år, emellan en gubbe och en yngling», och ingen fästman kan uttrycka sig mer lyriskt högstämdt och mystiskt innerligt om sin trolofvade än Gjörwell om sin unge vän. Innan han kände honom, hade han drömt om honom och i fantasien i »många år umgåtts med hans bild». Han börjar alla dagar med att sända Mandorff förälskade biljetter, i hvilka stilen har en älskares värma: »Nu är allt tyst och stilla omkring mig. Din älskade varelse är hos mig, ty jag lifvas af vänskapen», heter det i en, och intet nöje kan jämföras med att få försjunka i »vackra och innerliga samtal med sin

29