Ord och Bild: 1895

284

hellen lindgren.

För preussarna är krigets schackbräde indeladt i rutor. För dem är krigsspelets tragedi en lek, hvar liten rörelse är som en gest på teatern, beräknad på förhand, och generalrepetitionen är redan gjord där hemma i Tyskland, nu är det blott att utspela stycket på Frankrikes jord. Boken skildrar yrvakenheten hos det franska folket, som hittills hade trott på zuaver och turcos och på den personliga tapperheten. Den glada och dumma naiva hjältçkraften är t. ex. framställd hos den vansinnigt tappre löjtnant Rochas, som midt under förtvifladt kulregn håller modet uppe hos manskapet under jublande utrop: »vi ska klå preussarne, ge dem en spark, som skickar dem öfver gränsen!» När han faller, har Zola smittat läsaren med något af heroismens heliga eld, och läsaren säger sig triumferande: de kunde icke mer än döda honom, han var lycklig, ty han föll för den sak, han älskade. Man ser här redan något af den nya makt, som börjat dagas för Zola som idealet: den förnöjsamma inspirationen. Men hvad hjälper den personliga kraften här: allt är förloradt, folket förloradt, hur stor och heroisk Rochas än rnå vara. Är logiken, som kan beräkna sig till seger, storhet, är nyttan målet, egoismen lifvets höjdpunkt, egoismen fattad som sträfvandet för det egna intresset, då är preussaren den store mannen.

Men Zola har ändrat tanke: den kallt beräknande vetenskapligheten är nu ej längre hans ideal, framgången ej heller nu hans måttstock på det stora i lifvet. - Men han har också utvecklat sitt begrepp om det onda. Likasom förr tecknar han ju kejsardömets brister i dess hyllning af paradståt, lyx, sken i alla lifvets förhållanden, som uppfostrade oduglingar. Det var dess tro på den fagra ytan, som om denna ägde verklighet och motståndskraft, som redan hade underminerat det, och nu fördärfvade denna tro det. Men Zola ser nu, att äfven i den brutala framgången ligger yta och sken, det faktiskas öfvermakt kan vara det onda skenet lika väl som det tomma inbillningsjollret. I dessa begge motsatser ligger skildringens stora intresse. Man ser å ena sidan det franska folket, tappert, vältaligt, rikt och själfförtröstande, och å andra sidan tyskarna, ett löjligt folk, tyckte fransmännen, därför att en tysk icke kunde bocka sig lika bra i en salong eller ta en lika intressant pose på kajen af en

fashionabel badort, och när så detta folk skickar fram sina härskaror, så segrar det på ett obegripligt sätt. Zola hade kunnat triumfera: hans tes var ju kejsardömets ruttenhet och vetenskapens allt besegrande makt, men — han triumferar ej. Man läser här mellan hvarje rad, att kriget är grymt och brutalt, att det var hans älskade vetenskap som svek hans förhoppningar, då den kunde användas att göra detta krig till en så vacker militärpromenad, där man inringade villebrådet, franska armén, i en dal-kittel för att sedan från bergssluttningarna kanonerna skulle plöja blodiga fåror i dess led. Det vill synas, som om vetenskapen var kallare än han väntat, och som om han tyckte, att dess uppfostran var tvetydig, eftersom den kunde sätta ett hemskt mordvapen i hand på den första bäste, som hade lärt sig några glosor ur dess ordbok. Det var ungefär samma upptäckt, som vi alla gjorde, när vi funno, att anarkismens bomber kunde tillverkas af hvilken galning som helst. Bland alla Zolas böcker är ingen bok så vek som denna om kriget, där hufvudhandlingen utgöres af den ideala vänskapen mellan den bildade mannen och bondsolda-ten och det förhållande, som utvecklar sig mellan den förres syster och den senare.

Och ännu mer afgjordt sträcker vetenskapen gevär i Doktor Pascal (1893). Denna roman var ett sviket löfte af författaren, ty Zola hade utlofvat, att han skulle låta en läkare bli hufvudpersonen i cykelns sista del och där framlägga den vetenskapliga motiveringen till sin teori om ärftligheten, hvarur Rougon-Macquart-släktens egenskaper kunde förklaras. Men när ögonblicket kom att infria löftet om problemets lösning, sveko både kraften och tron på teorien författaren. Doktor Pascal skulle förklara sammanhanget, men har ingen förklaring att gifva. Romanen visar oss en ädel och flitig forskare, som gör anteckningar i vetenskapligt syfte om släkten för att bevisa sin ärftlighetsteori, samlar dem i ett skåp och hopar anteckningarna. Han dör af hjärtslag, och hans bigotta släktingar öppna skåpet och bränna anteckningarna. Men detta är icke det väsentliga i boken utan hans kärlek till Clotilde, den unga släkting, som bor hos honom, och den lycka, denna kärlek skänker honom, en lycka, för hvilken hans vetenskapliga ärelystnad bleknar bort. Vänd-