Ord och Bild: 1895

emile zola.

283

för att finna detta väljer kvinnokroppen och — Paris. Hela Zola ligger i detta val. Vänner fråga Claude, hvad det ligger för mening i denna båt med kvinnor, som han anbringar på sin tafla, nakna och halfnakna. På en vy öfver Paris — hvad göra de där? Han kan icke förklara dem logiskt. Han behöfver dem för skönhetsintrycket, utan detn vore taflan ej fullständig. Zola tyckes med en viss humor här velat antyda sin egen skildrings två kategorier: han älskar också staden, världen, förvärfslifvet, allt det förkonstlade, men jämte detta kvinnan, sinnligheten, den barnsliga driften, det idylliska driftlifvet jämte raseriet och det farligt förföriska i detta, och dessa två motsatser får han ej att sammansmälta. I hans böcker spela de hvarandra spratt, dessa två element, det realistiska och det romantiska, det torrt praktiska och det vidunderliga, och det är ur dessa två element, sammangjutna i ett besynnerligt virrvarr, som symbolismens öfverdrifter framvuxit. Man blir aldrig säker på tonen hos Zola: än är andemeningen kallt förståndig, än orgiastisk och dityrambisk. Men dessutom: Claudes tafla öfver Paris är heterogen och utan helhet af en djupare grund, därför att lifvet själft är heterogent, det är ett fragment af något oändligt, som ligger bakom, en del af en helhet, och det är detta fragment Zola dock vill att vi skola älska, äfven om vi skulle stupa vid försöket att sammanfoga dess skilda delar till harmoni. Och allt mer och mer skola vi se, hur denna grundtanke: vi skola älska lifvet, återkommer och upprepas tillika därmed att den fördjupas. 'Vi skola älska lifvet, fast det är disharmoniskt, brutalt, fragmentariskt och gäckande, därför att det är en del af detta hela, stora, anade, dunkla, som vi aldrig kunna nå.

I denna arbetarens och konstnärens olyckliga strid ha vi således sett striden i en vida mera förfärande gestalt än i Zolas förra målningar, där alltid den praktiske mannens själftillit och segervisshet var grundackordet, och passionen och den omåttliga driften utgjorde grunden till alla olyckor. Nu är det naturen, det yttre själft, något gent emot människan öfvermäktigt som är upphofvet till olyckan. Naturens oändlighet, gåtfullheten hos denna är den fiende, som ställer sig mot människokraft och människovilja.

Zola tar steget fullt ut, när han börjar uppvisa, huru kulturen och vetenskapen också öfvergå till en af de naturförbannelser, som förslafva individen genom att sätta den starkares egoism i system. Allt mer och mer öfvergår egoismen hos Zola från något naturligt till en hemsk och elak naturförbannelse. Från ungdomsärelystnadens glada lifskraft, som förvandlar lifvet till en glad täflingskamp, där den starkarg också är den bäst utrustade, den som förtjänar segerpriset, blir egoismen småningom allt mera lik det spöke vi alla känna, den egoistiska fanatismens vidunder, det idélösa sträfvandet efter den egna vinningen, den blir från att beskrifvas som arbetsglädje mer och mer beskrifven som blott en ny form af njutningslystnad, den egna maktens trånga horizont. Så skildras klassegoismen hos bourgeoisien i Pot Borälle (1882), på svenska öfversatt med Bättre slödder, och i la Terre (1887) har han kastat stridshandsken mot den franska allmogeklassen. I sin råa cynism och sin okonstnärliga måttlöshet beteckna dessa två romaner det naturalistiska manerets syndafall hos Zola. Men allra intressantast blir detta omslag, när han, som i skildringen af det fransk-tyska kriget i la Debàcle (/ grus och spillror 1892), skildrar folkegoismen under krigets afskräckande form.

Den hemska leken med människoöden framstår här i hela sin obarmhärtiga nakenhet som i djupaste mening onaturlig, ett våld på all jämvikt. Och dock är det vetenskapen som segrar, det vetenskapliga folket som besegrar det ovetenskapliga. Som ett förspel till skildringen kan man erinra sig slutscenen i Nana, en nattscen. Krigsförklaringen mellan Frankrike och Preussen är nyss utfärdad. Parispöbeln vrålar skriket »à Berlin, à Berlin!» Man tycker sig redan höra kejsardömets dödsvånda i njutningsyrsel. Paris visar sig i nattbelysningens fladdrande ljusskimmer: som skuggor röra sig skarorna i fackeltågets sken med skuggspelsfigurers hastighet och lif. En yrande krigsorgie har fattat alla: man vill segra, alltså kan man det också. Kejsardömets humbug har smittat pöbeln, som tror på sig själf, kriget är ju, menar man, en glad förströelse, en munter lek. I la Debàcle kommer så skildringen af kriget själft. Den lugna kraften hos den preussiska armén nedslår allt motstånd.