Sida 300
Litteratur. Émile Zola. Af Hellen Lindgren
282
hellen lindgren.
kärlekens njutning, om också otillåten, hvarje ögonblicklig glädje blir ett rof, som lifsslafven kastar sig öfver som den uthungrade kannibalen efter en lång fasta.
Kroppsarbetets träldom är tragiken här, det andliga arbetets träldom är tragiken i 1'Oeuvre. Claude Lantier, denna romans hufvudperson, är målare, bredvid honom står skriftställaren Pierre Sandoz och arkitekten Louis Dubuche. Romanen är intressant, då man kan märka likheter mellan både Lantier, Sandoz och Zola och mellan Sandoz och Flaubert. Lantier har den stora naturalistiska ärelystnaden att göra en fri luftsstudie med ljusa färger. En olycka för honom är denna ärelystnad. Mycket abstrakt taladt är Claude Lantier en typ för konstnärsinstinktens sträfvan efter den ideala fullkomligheten. Fastän det är Zola som tecknar honom, så är det dock så. Claude lefver för idén om den symboliska kraften hos färgsammansättningen, han vill med färgens medel ge det universela intrycket af ljus och skönhet. Hans ärelystnad är en tafla, framställande världsstaden Paris, sedd i fågelperspektiv med den majestätiska storheten af dess Cité, betraktad från bron Saints-Pères. När dimmorna sjunka bort från tornen på morgonen vid soluppgången som en fallande mantel, då skall man se staden stiga fram ur dimbadet som en skönhetsdrottning med sina glänsande husrader, Seines vatten som sitt skärp, kyrkornas högtidliga toppar, utkanternas myllrande lif som svarta punkter på taflan. Allt detta vill han skildra. Och detta — kan han ej skildra. Känslan af denna hans oförmåga tar lifvet af honom. Hans lif är nu en ständig plåga. Tanken på taflan jäktar honom till döds. Är det möjligt att skildra detta, frågar han sig. Ena gången känner han: ja det är möjligt, den andra: nej, det är omöjligt. Han känner mystiken och storheten af detta ämne. Claude är mystiker, trots det att han tror på naturen med öfvertron hos en tillbedjare.
Framför allt är han dock ärelysten. Hos konstnären är ärelystnaden kampen för målet, för segern, och han vinner ju visserligen egen ära därigenom, men det är ingen direkt kamp för hans egen personliga fördel eller ens lycka. Hans egoism är en lidandets egoism, ej glädjens. Detta framgår framför allt tydligt af 1'Oeuvres skildringar. Kärleken till hustrun hos
Claude, en kärlek, som ursprungligen har all ungdomskärlekens entusiasm och doft, offrar han för sin förfärliga tafla. Den kväljer honom natt och dag. Han stiger upp om natten, halfklädd, för att måla med ljuset i ena handen, förvildad af sin törst efter att lyckas ge form åt sin dröm. En dag fordrar hustrun honom tillbaka. Hon förbannar denna målning, som har förstört deras kärleks frid och jubel.
Ett ögonblick ser det ut som om Claude skulle uppvakna ur sin konsts rus och dröm. Men det slutar med att han hänger sig i ateliern. Och om författararbetets öfvermakt öfver människan säger Pierre Sandoz: »Tro mig, arbetet har beröfvat mig allt — — — med hvar bit bröd tuggar jag mina fraser, arbetet sätter sig till bords med mig och går till sängs med mig, hvilande på samma hufvudkudde. Ingenting existerar mer för mig; när jag besöker min mor, är jag så förströdd, att jag tio minuter efter det jag träffat henne ej vet, om jag hälsat god morgon. Min hustru har ingen man mer. Jag har stängt bakom mig dörren till världen och kastat nyckeln genom fönstret». Huru detta andliga arbete är det aldrig slutande, huru hvart afslutadt verk blott är en upphunnen station, som blott eggar att fortsätta till nästa, huru det dödar hemlifsglädje och hvardags-glädje, nuru den stora framgången kanske kommer, och huru belöningen för alla dessa ansträngningar slutligen blott är att hinna till spetsen af sin förmåga, att vinna ett rykte och att sedan gå nedför, bli glömd, ja bli skymd af sig själf — allt detta talar romanen om, bättre än vi här kunnat återgifva det.
L'Oeuvres ämne är då konstnärslifvets melankoli, konstens inkompetens att skänka den personliga lyckan. Konstnärens sträfvan är ett lidande, en evig trånad, rastlös och dödande, ty han sträfvar efter en omöjlighet, att fånga oändligheten, fixera hela lifvet, koncentrera intryckens massa och ge en världsbild. Oupphörligt återkommer som Claudes fixa idé denna totalbild af Paris i Zolas beskrifning på hans kval. Häri ligger en själfbekännelse om Zolas egen djupaste ärelystnad, hans egen trånad efter att säga, måla, återgifva det, som ännu aldrig blifvit måladt, utsagdt, återgifvet, naturens innersta mysterium, lifvets gåta. Och det är betecknande, att Claude
Källa: Project Runeberg ·
