Sida 299
Litteratur. Émile Zola. Af Hellen Lindgren
emile zola.
9
begge egenskaper, den lurande vaksamheten på konjunkturerna och den ögonblickliga beslutsamheten. Impulsen är stor först då, när den beräknar sina medel för att nå sitt ändamål. Beräkning och impuls äro af naturen fiender, de måste lära sig att blifva vänner, diktarnaturens fantasi måste sammanträffa med den beräknande logikerns lugn. Hos Saccard är fantasin för stor. Han är ett bevis på, huru Zola ser den praktiske mannen som poet men blott till hälften som sådan. Maxime, sonen, kallar honom i sin mycket karakteristiska beskrifning »millionens skald», men de kolossala vinster, han ser i sin fantasi, berusa honom. Gunder-man, den judiske bankiren, som slår honom, är däremot det rena affärsgeniet, som lugnt och tåligt afvaktar det rätta ögonblicket, men, när detta ögonblick kommer, begagnar alla bakhåll och utvecklar en feberaktig verksamhet. Ju mera praktisk impulsen är, desto mera imponerande är den. Den öfverlägsne mannen är den hungrige, som bäst förstår att spela den mättes roll, rollen af likgiltig. Ingen skall gissa den öfverlägsne mannens hemlighet. Han skall lägga sig i försåt för lyckan som jägaren för villebrådet. Ju tätare buskarna äro, där han hvilar, desto bättre är det. Ju tystare han är, dess mindre skrämmer han villebrådet. Om ingen ens ser på honom, att hans hjärta klappar, så mycket bättre! Vänta kan han ju få, men det kommer ett ögonblick, då villebrådet är inom skotthåll. Pang! skottet smäller, jaktbytet är hans, och den skicklige skytten erfar den enda suveräna fröjd, hvilken i sig innefattar alla andra — segerfröjden. Hos alla dessa män, som äro vuxna de stora kraftprofven för framgång, finns som hos Zola själf en sammansättning af diktarens fantasi och logikerns beräkning, af värme och kyla, af hänförelse och list. De höra till uppkomlingarnas klass och till dem, som måst truga sig till framgången. Zola hade af sitt eget fattigdomslif lärt denna köld och detta lugn
som villkor för uppkomlingens seger.
* *
i!1
Då komma som de första tecknen till en ny, mera pessimistisk grunduppfattning romanerna Germinal (1885) och /'Oeiivre (1886), på svenska kallade Vårbrodd och Konstnärslif. Här är ej längre passionen
skulden till det onda, det är ett hopplöst arbetsslafveri som här skildras. En obeveklig verklighet, som ingen ansträngning kan betvinga, icke ens vetenskapen eller den kloke mannens praktiska geni, ställer sig här som ödesmakt i vägen för individen och förintar honom. Här är en strid mot ett motsträfvigt material, hvars slut aldrig kan bli seger. Germinal behandlar en olycklig arbetarstrejk och en olycklig arbetarbefolkning. Zola skref den efter ett besök i kolgrufvorna, och den tröstlösa sanningen i dessa skildringar föreföll sedan nästan profetisk, när samma scener kort därpå upprepades i Decazevilles, Lüttichs och Charlerois kolgrufdistrikt. Hvad ban här framhåller är grufarbetets obelönade kamp för tillvaron, arbetets utslitande lif. Hvad som utgör detta hvardagslifs faktorer framträder med hemsk tydlighet genom den minutiösa detaljskildringen, hvarigenom man likasom tycker sig höra droppens eviga fallande, när han urhålkar stenen, eller med andra ord tycker sig vara med om nödens småningom förfäande inverkan. Natten utan dag, ett evigt släp i grufvans mörker innebär lifvet för grufarbetaren. Hans arbetsdag åtföljes icke, när kraften slappnar, af någon slutlig belöning. Vid målet i hans lif väntar blott fattighusets reträttplats och förnedring och ålderdomens öfvergifvenhet. Ingen sparad penning, ingen statens pension, intet spekulationens mästerdrag förljufvar denna ålderdoms hvila. Och den fredliga anarkisttyp, som Zola ställt midt ibland dessa knotande, svarar blott med ett bittert löje på uppmaningarna till uppror. Strejk? hvad skall det tjäna till, en strejk skall naturligtvis undertryckas. Men nog skall han vara med, om de vilja ha strejk, alltid. Men — allt måste bli nytt — »slaa spillet i stykker, så har de mig sikker».
Och följer man dessa mäns, gubbars, gummors och barns lif, skildradt på detta sätt dag för dag, först då förstår man värdet af Zolas metod och detaljbeskrifning. Man får därigenom blicka in i arbetarens lif och märker, att man ej känner det mycket bättre än afrikanegerns. Ty först nu genom upprepningen inser man, att med enformigheten i ett sådant hvardagslif bli styfrarna lifvets lycka, småsnålheten eller att samla dessa styfrar lifvets mål och solglimtarna, vunna på hvad sätt som helst,
Källa: Project Runeberg ·
