Sida 298
Litteratur. Émile Zola. Af Hellen Lindgren
280
hellen lindgren.
obarmhärtighet genomgår hela det första tiotalet af hans romaner. Det ligger ungdomens hjärtlöshet i denna beundran för segraren. Zola ser den moderne lyckojägarens alla konster och knep, och skildringen är så objektiv, att den i hvarje fall kan med läsarens erfarenhet bestyrkas.
Denna beundran för kraften såsom en logisk förståndsegenskap är en af Zolas egendomligheter som författare. Eugène Rougon är une jolie force, Nana är en af dessa kalla krafter, hvilkas passionslöshet är grunden till deras styrka, och det finns ställen hos Zola, som man kunde anföra för att visa, att hans mening är, att dygden eller afhållsamheten ytterst är passionslöshet. Så kan man ofta tolka hans resonnemang därhän, att själfbehärskningen ej är någon osjälfvisk, uppoffrande dygd men blott beräkning. Återhållsamheten är en egoism, som kufvar en annan, återhållsamheten är en stark naturs spelade passionslöshet för att vinna ett mål eller helt enkelt en insikt af, att passionen med sitt bråk är ett besvär, i enlighet med vår visförfattares ord: »nej jag vill ej bli kär, kärleken medför så många besvär» o. s. v. Åtminstone förefaller det mig ofta vid beskrifningar af Zola öfver de starka karaktererna, att hans förklaring på dem är, att när njutningslystnad och härsklystnad ligga i strid hos samma person, och det för härsklystnaden lyckas att segra öfver njutningslystnaden, som eljest skulle ruinera individens krafter, då är den starke personen färdig, och härskarnaturen föds ur denna konflikt. Den starke mannen blir då den, som upptäcker mänsklighetens svaga sidor, han är den öfverlägsne, därför att han själf förstår att underordna sina passioner under sina syften, hans undersåtar blifva människorna eller de vanliga naturbarnen, hvilka kunna lätt kufvas, om man förstår att leta upp deras svaga sidor och använda dem som anfallspunkter. Hos Octave Mouret, föreståndaren för det stora magasinet för modvaror, som är hjälten i romanen Au bonheur des dames (1883), på svenska öfversatt under titeln Damernas paradis, ser man kanske bäst de taktiska regler, hvilka den moderne praktiske segraren begagnar. Han förstår passionens makt som medel att underkufva andra. Han vill fånga fåfängans offer, kvinnorna. Nu visar han härskaregenskaperna. Själf
säger han med elak psykologi, att en kvinna aldrig är lyckligare än när hon tror sig bestjäla handelsmannen. Därför skall hans magasin utmärka sig som det billiga prisets förlofvade land; han har upptäckt det goda prisets lockbete. Man skrattar åt honom bland ämbetsbröderna, de gammalmodiga små krämarna, som knussla och pruta med kunderna. Naturligtvis, säger en liten modhandlare i nästa hörn, är konsten att sälja dyrt, naturligtvis, ty då vinner man mycket. Mouret känner på sig, att konsten är att sälja mycket, ty många bäckar små etc. Och nu har han sin operationsplan färdig. Utställningsfönstret skall bli hans skylt, hans lockbete n:o i. En präktig seen visar hans nya metod. Hutin, en af hans medhjälpare, sätter upp sidentyger vid fönsterutställningen, blått vid sidan af grått och gult, och förnöjd träder han tillbaka för att döma om den harmoniska effekten. Då kommer Mouret och rifver ned alltsammans. »Är ni galen, människa, hvarför söker ni att skona ögat? Är ni rädd, förstår ni då icke, att konsten är att förblinda dem? Så här: rödt! grönt! gult! Och han gör fönstren gnistrande af färger; att antända en tygeldsvåda, det är hvad han kallar la science d'étalage. Och kundernas skaror komma, man belägrar magasinet, rusig af hoppet att vinna ett tyg till rampris. Och magasinet växer, tills det fyller ett kvarter, det blir till en liten stad, och Mouret utvecklar alltjämt sin förförelsekonst med de otroligaste lister: förnäma damer och borgarfruar, alla mötas i detta damernas paradis. Ligger icke något af århundradets historia i denne mans tillvägagående och triumf? Han är den nye tidens man.
Denna karakteristik återkommer i alla Zolas karakterer af denna typ. De ha alla stridens patos. Saccard, där han som chef för ett svindelföretag i Penningen står vid sin pelare på börsen och lugn och kall utdelar order åt sina mäklare, medan rundt omkring honom aktiehafvets ebb och flod brusar, är en man af detta slag, som i stridens skiften bibehåller den lugna kall-blodigheten och af dess hetta inspireras till nya utvägar.
Hur skildrar han alltså dessa moderna härskar-naturer? Som spekulanter på passionen. Än skildrar han dem som försiktiga, än som dumdristiga, förenande jägarens
Källa: Project Runeberg ·
