Ord och Bild: 1895

emile zola.

279

Gervaises make är en ohjälplig drinkare, hon själf slutar i elände som en förlorad varelse, en arbetare vill försöka rädda henne, men hennes fall är ohjälpligt, och rundt omkring i arbetarkvarterets gator och gränder strömmar absintens flod, kväfvande arbetslust, krossande familjeband, dränkande hushåll i sin öfversvämning, och som spillror, hvilka vräkas vind för våg i detta skeppsbrott, ser man förvildade barnskaror, springande i trapporna, piskade af uppretade och rusiga fäder. En hel värld af sorg ocn lidande befolkar detta hus, som är uppfylldt af njutningslystnadens vanvett och rusets dämoniskhet.

Det är på samma sätt Nana, dottern af detta Coupeauska hem, kärlekens präst-inna, en lustans tjusande uppenbarelse, kring sig sprider en syndaflod af förödelse, en giftig dunstkrets, som berusar och beröfvar människorna besinningen.

Det blir för Zola ingen möjlighet att undandraga sig slutsatsen af den ensidighet, med hvilken han tecknat detta samhälle. Det är tydligen passionen, han pekat på som det egentliga onda, och i och med detsamma komme han också med naturnödvändighet, om han ville vara konsekvent, att hamna i den slutsatsen, att förståndsberäkning, klokhet och själfbeherskning äro det goda. Någon sådan världsåskådning har emellertid ej Zola. Öfver naturdriften med dess öfverdrift är han den siste att afkunna förkastelsedomen. Han har ej ännu sett, att det ligger en inspiration bakom lifvet, som ger det dess värde, något orimligt och oförklarligt, något af detta kärlekens vansinne, som förklarar det man älskar för oförklarligt, öfvernatur-ligt och ett underverk. Ännu i dag har Zola kanske ej fullt klart för sig, att hänförelse och kärlek äro underverkstro, dock skola vi se, hur han alltmer närmar sig till att anse ett inspireradt trosstadium som människans högsta lycka. Det är naturligtvis icke här fråga om barnsagans inspiration men om en lifsförnimmelse, en känsla af oändligheten, som ger vingar åt hvardagslifvet.

Innan Zola hann dit, hade han emellertid att tillryggalägga en period af utilitarism, af förnuftsdyrkan, af rimlighetsvördnad och egoistisk individualism. Utilitarismen, detta förståndsmässigt vetenskapliga ideal med sin torra förståndsegoism,

har också hållit Zola fången. Detta är så mycket intressantare, som han själf arbetat sig ut därifrån. Det sista decenniet, som icke utan skäl kallats den positiva tiden i vårt århundrade, har icke ensamt åt honom gifvit den andliga påstöten. De åsikter, mot hvilka vi nu sett en stark reaktion inträda, voro förföriska ej blott för honom utan äfven för många andra. Zola har ej heller, när han öfvergaf dem, som affälling från det vetenskapliga idealet förnekat vetenskapen som norm såsom så många andra af de allra modernaste, han har blott gjort ett förbehåll mot förståndets rätt att spela rollen af högsta princip för handlingssättet.

Men det är just denna det praktiskt beräknande förståndets rätt att spela herre och mästare hos de öfverlägsna karaktererna, som han från början ger sin sanktion. Hos de karakterer, han med förkärlek skildrar, märka vi ett slags förståndsfanatism, ett praktiskt egoistiskt intresse, som kretsar kring dem själfva. Den ärelystne hos Zola har på en gång logik och fantasi, det är en praktisk diktarnatur, och för dessa handlingens, fantasiens och förståndets män har Zola stark sympati. Han gisslar till följd däraf drömmaren, hvar han träffar honom. Märk t. ex. ännu i la Debàcle den spefullt ironiska skildringen af Napoleon III. Hans tomma blick, som obestämdt irrar bort i rymden, visar oss genast frånvaron af ett bestämdt mål; han vågar ej tro på sig själf, ej ta något på sitt eget ansvar, det är därför allt för honom blir formlöst i lifvet, han kan hvarken förutse krigets motgång eller, när olyckan kommer, ha kraft att möta den, och handfallen och förlägen som en påklädd docka framvisas han strax före eller efter drabbningarna, medan alla hånle i mjugg.

Zola skildrar den kraftlöse äfven i La Joie de vivre, där romanens hjälte är besatt af en fix idé, fruktan för döden. Han har många beröringspunkter med hjälten i Flauberts l'Education sentimentale, han som ej kunde förakta. Mot dessa mollusk-artade individer ställer Zola upp andra, som beteckna hans förkärlek för den egoistiska individualismen. Zola har en vördnad för kraften, äfven när den begagnar sig af list, blott den är logisk och stark, en hemlig sympati för den samvetslöse äfventyraren, som förstår konsten att bedraga människorna. En fläkt af kall