Sida 296
Litteratur. Émile Zola. Af Hellen Lindgren
278
hellen lindgren.
hon kommer åt cch som älskar den mestbjudande i makt, njutning eller rikedom, är hon ej en naturlig produkt af detta samhälle, som rusar fram efter vinning, ej tillbakahållet af något moraliskt eller socialt band? Detta är Zolas svar på den »intressanta» kvinnotyp, hvilken kejsardömets fashionable författare Octave Feuillet i så många varianter plägade i sina romaner återgifva i vackra kurtishistorier. Feuillets hjältinna, som är så mystisk och själsspännande med sin gåtlika passion å la sfinx, som plötsligt talar lika som vore hon en staty, hvilken får lif, är hon icke densamma, tycker man sig höra Zola fråga, kunna vi icke bland kejsardömets lionnes sätta namn på henne, om vi känna Renée, kvinnan med de instängda begären och de vulkaniska utbrotten af dold omättlig njutningslystnad! Skillnaden är blott, att hon här är skildrad utan mysticism.
Och hur befäste sig kejsardömet i makten? Den frågan besvaras i la Conquète de Plassans (1873) och i Son excellence Eugene Rougon (1876). I Plassans' eröfring se vi präst-spionen Faujas, utskickad som kejserlig- agent, utlägga sina nät och omspinna hela Plassans med intriger, han kommer under den anspråkslösaste skepnad in i familjen Mouret och intar snart fruns förtrognes plats med den påföljd, att Marthe Rougon genom den makt, han utöfvar öfver henne, blifver sinnessvag af religionsgrubbel — ett drag, hämtadt ur lifvet, som vi alla veta — och hennes man, bragt till förtviflan genom husets förfall och den husliga lyckans bortsopande, blir slutligen förd på dårhuset. Skildringen hör till Zolas mest gripande men måste läsas för att förstås. I statsmannen Eugene Rougon se vi den typiskt ärelystne maktjägaren utan ringaste hänsyn och i stor skala. Bytet skall tagas, när det lyckliga ögonblicket yppar sig, och han tar det med användande af alla medel — han vet, att han står på lyckans hala golf, och det är blott en gång han halkar, förledd af sin passion för Clorinde Balbi, under hvilkens namn Zola tecknat grefvinnan Castiglione, som vid kejsarhofvet spelade en så romantiskt äfventyrlig roll, likasom han under excellensen själf tecknat premierministern Rouher. Det intressantaste i denna teckning är kanske, huru de mäktige männen på samma gång äro
maktens tyranner och offer. Rougon vet, att han måste dela med sig åt sina underordnade för att bibehålla ett parti och att det »gör ett mycket dåligt intryck», om hans mottagningsrum ej är så fullt som vanligt. Men han vet också, att alla dessa partivänner äro ögontjänare, underordnade, som lura på honom, som alla vänta på sin tur, han inser, att hvarje deras bugning är en Judaskyss, med hvilken de skulle vilja förråda sin herre och mästare, om de kunde.
Men när Zola sänker sina blickar till hvardagslifvet, ser han också där samma förhållanden upprepas, samma skådespel af djärf vinningslystnad och härsklystnad. Le Ventre de Paris har till skådeplats hallarna, Paris' matvarutorg. Denna roman är historien om ett offer. Florent är en hederlig man, en ideolog, som älskar människorna, ett uppoffrande stackars barn, som genom tillfälligheterna får plats som uppsyningsman på denna parisiska grönsaksmarknad. Genast får denne rättvisans representant massor af fiender, månglerskorna förstå att på tusen sätt ge honom hatets åsnesparkar med djäfvulsk fintlighet, hans brors hustru afvänder broderns hjärta från honom, och han stupar som ett ädelt villebråd för denna sammansvärjning af lumpenhet. Och denna vackra Lisa, hans svägerska, hvarför ville hon åt Florent? Naturligtvis därför att han är förmögen och hederlig. Rikedomen vill hon ha, och hederligheten sticker henne i ögonen. Romanen slutar: Quels gredins que les honnetes gens! Hvad de hederliga människorna ändå äro för ett pack!
Men Zola vill gå ändå djupare, ända till bottnen på den sociala kitteln, och kominer så till de romaner, hvilkas hufvudpersoner jag förut omnämnt, l'Assommoir (1877) och Nana (1880). Här har han hunnit nedersta ringen i Parislifvets Inferno. Om den första romanen säger han stolt, att den har todeur du peuple och är »den första roman, som ej ljugit om folket». Här tecknas pöbeln i sin förnedring under njutningarna. Det stora arbetarhotellet med sina många våningar genljuder dag och natt af slagsmål, krogen, fader Colombes »Fällan», är icke långt ifrån, där supes förtjänsten upp. Lifvet är också här ett tärningsspel, men insatserna här äro lif och hälsa. Alkoholismen är frestaren. Man ser ett lyckligt arbetarhushåll gå under,
Källa: Project Runeberg ·
