Ord och Bild: 1895

émtle zola.

2 77

säkerhet är naivt högtidlig, som när hon skall vara moderlig och beskyddande för »bébé». Man kallar henne skadedjuret, »guldflugan», och hennes förundran däröfver är naivt uppriktig. Kan hon hjälpa, att dessa fina herrar äro vansinniga, och att hon är vacker? Hvad har hon då gjort, att alla äro så stygga emot henne? Nej, hon är bonne fille, och det är världen som är stygg, det är alltihopa. Och till en viss grad har den undersköna blonda Venus rätt i detta besatta naiva förakt för den allmänna moralen, när den fördömer henne: hon är mycket mer ett depraveradt samhälles offer än en med berådt mod handlande person, och man har ej svårt att tänka sig, att hon skulle, som tusen andra glada naturbarn, ha kunnat leka fram sitt lif, hvarken sämre eller bättre än de flesta, med ett och annat sinnlighetens snedsprång kanhända, men på det hela taget slutat som en botfärdig Magdalena. I detta ligger något vida mer optimistiskt, än man hittills velat erkänna. Zola tror på, att förhållandena kunna störta, men då tror han ju också på, att de kunna upphjälpa. I doktor Pascal visar han oss ändtligen denna sida af saken. Där har hjältinnan samma dåliga blods förbannelse men blir trots hemska ärftlighetsanlag genom sund uppfostran en god kvinna.

Samhällstillståndet blir då den egentliga orsaken till det mörka i den tafla, han upprullar. Om kejsardömet säger han, att det ämnade göra Paris till Europas illa beryktade ställe — t empire allait faire de Paris le mauvais lieu de l' Europé —, och om sin rättighet att teckna kejsardömet så som han såg det, som ett Inferno, hade han ingen tvekan, då han tror, att »det uppriktiga studiet likasom elden renar allting». Denna tes om kejsardömets fördärf blef dock för honom, likasom en liknande tes för Tacitus, en käpphäst, förledande till en viss ensidighet.

Han uppfattar förnämligast den sociala historien under denna period som de sinnliga passionernas orgie hos oduglingar. Hos de högre klasserna är kejsardömets lyx lockbetet, som de ej kunna motstå. Men sträfvan efter makt och njutning sprider sig, tills den genomsyrat hela samhälls-degen from top to bottom. Det är den sorgliga men helt förklarliga smittan af en samhällsanda, där i de öfre lagren belö-

ningarna äro ett lotteri och de stora värdena på världsmarknaden en oerhörd humbug, hvarest förtjänsten med arbetet som bundsförvandt ingen utsikt har men däremot gunstlingsskapet har all utsikt. Följden blir ohejdad njutningslystnad, masshopande af öfverflöd på få händer och en praktfull karneval af utsväfningar.

Det är denna njutningssmitta, romanens första delar framställa. Hos alla af släktens medlemmar äro kraften och viljan att njuta det gemensamma draget, och hos de flesta urartar denna kraft och vilja till själf-förstörelse. De farliga yttringarna af våldsamheten i deras begär framträda förnämligast som dryckenskap, vällust eller ärelystnad. Begäret att fördärfva sig är ett släktmärke hos släkten Rougon-Macquart.

Romanserien skildrar dem i olika situationer. Hur kom kejsardömet till makten? Läs därom i den första romanen La fortmie des Rougon, där staden Plassans, hvarest Rougonerna äro hemma, värfvas åt kejsardömet. Händelserna inträffa i sammanhang med Napoleon III:s statskupp, när det gällde för honom att antingen dömas som statsförrädare eller också, om han lyckades, hyllas som kejsare. Rougonerna förstå genast konsten att spela udda och jämt i detta politiska hazardspel. De göra lycka genom att ställa sig på de kejserligas sida i det ögonblick de tro sig säkra på, att detta parti är det segrande. Darrande af fruktan för ett misstag men också darrande af förhoppning, förklara de sig för kejsardömet. De ha räknat rätt. Författaren kallar dem själf för »en hop röfvare», som med lystna blickar stå färdiga att tillskansa sig det byte, de kunna komma åt i ett samhälle, där i allmänhet icke mycken heder finns kvar, och där de flesta ställa sin öfvertygelses kompass i den riktning, det härskande partiet önskar. Denna första roman, på svenska kallad Uppkomlingarna, utgafs i bokform 1871 och la Curèe samma år. Den senare är icke någen af Zolas bästa romaner men har ypperliga enskildheter. Här ser man lastens triumftåg afbildadt i en följd af bilder. Hufvudpersonen är den skamlöse tomtjobbaren Aristide Rougon, alias Saccard, hvilken här svingar sig upp till finanskung i Paris. Hans hustru Renée, som är romanens hjältinna, knyter en kärleksförbindelse med sin styfson. Den sköna kvinnan, som plockar alla frukter