Ord och Bild: 1895

276

hellen lindgren.

och njutningslysten, och när förhållandena göra henne djupt olycklig, då vill hon njuta för att förjaga smärtan och njuta till hvad pris som helst.

Nana är den för sin naturalistiska öppenhjärtighet mest illa beryktade af Zolas romaner. Den tog framgångens pris och kom ganska snart ut i sin hundrade upplaga. Nana är s den blonda Venus», en skildring af den allsmäktiga demimonde-damen. Det var ganska eget att på den tiden läsa de förskrämda fashionabla franska kritikernas omdömen om denna skildring. Dessa herrar, som ej ett ögonblick skulle tvekat att hylla författaren, om han gjort en s. k. läcker skildring à la Catulle Mendès, kände sig fullkomligt bortkomna inför denna helt nakna och ej beslöjade skildring af ett sorgligt sakförhållande. Zola skildrar Nana hvarken med den hemliga sympati, med hvilken publiken bedömer fördärfvade skönheter af detta slag som stackars vackra flickor, eller med den puritanska motviljan för dem som farliga demoner, hvilka böra straffas utan försköning. Zola tror ej på denna sammanblandning af kroppsskönt och själsskönt, hvarigenom vi äro så benägna att förutsätta tillvaron af det ena, när vi se det andra. Han skapar ej som grekerna begreppet: det sköngoda, kaloka-gat kon, ej heller som asketerna det motsatta begreppet: det sköndåliga, enligt hvilket allt skönt också är något demoniskt. Han känner sig hvarken sentimentalt böjd att urskulda Nana, därför att hon är en vacker flicka, eller teologiskt böjd att döma henne af samma skäl. Hon är helt enkelt för honom det kroppsligt tjusande naturbarnet, som gör skada, halft omedveten likasom en vacker orm, som biter, och han betraktar henne med naturvetenskapsmannens blick, beundrande det gnistrande färgspelet hos den vackra ormen och afgjordt uttryckande denna sin beundran men på samma gång afgjordt uttryckande sin åsikt att den bör oskadliggöras. Hon är förtjusande, men hon är också fördärfbrin-gande, och bägge dessa synpunkter blandas, så att värmen och den grymma kylan i skildringen väga jämt. Hon har makten att ge skönhetens rus och förvilla som sagans nymf, hvilken ej hade någon själ. Hon är frestelsen i kvinnoform, den kroppsliga dragningskraften. Hon behöfver blott slå ut sitt långa hår, och millionerna ström-

ma genom hennes fingrar, och gråhårsmän släpa sig på knä inför henne.

Nana är naturbarn, ej elak men sensuel. Hennes barndom förflyter i drinkarhemmet med hugg och slag som dagligt bröd, och snart nog blir hon medveten om sin förmåga att härska, att härska ej blott öfver männens hjärtan men också öfver deras börsar. Och i fråga om hennes karakters utveckling till det onda, är det ett yttre inflytande som fördärfvar henne likasom Gervaise, det är maktlystnaden som blir en följd af denna förskräckliga förgudning af älskarnes allt jämt växande skara, detta smicker och denna männens krypande ödmjukhet för hennes behag, sora möter henne, hvart hon går. Detta ändrar hennes uppfattning af lifvet. Hon blir grym och hjärtlös, hon vill äta förmögenheter, och hon erfar den hemska glädje öfver makt, som i allmänhet maktens bortskämda barn ej kunna värja sig för, och som hon, rännstens-flickan, måste känna ännu mer till märg och ben. Hon, den föraktade, är ändå den mäktiga. Det själlösa, det groft sinnliga hos en af dessa typer, som icke hafva hvad vi kalla en »tanke inombords», är icke lätt att återgifva. Här är det återgifvet med mästerskap: Nana yttrar ingenting, som går öfver barnets nivå, njutningen af det granna, glädjen öfver makten, den till hälften omedvetna grymheten hos ett djur, som leker med sina offer, hör alltsammans till denna själlösa typ, som lefver med blott animalt lif. Karakteristiska äro också hennes beskedlighet, godmodighet, gifmildhet, karakteristiska den afsmak, vrede, ja nästan rädsla, som alla yttringar af djupare passion hos hennes älskare framkalla hos henne. Hennes natur är egentligen godmodig, hon är bonne fille, som hon själf så ofta säger; när hennes kammarjungfru Zoe gråter, gråter hon med och kastar åt henne en louisdor, men fastän hon är ej så obetydligt dum med sin kärlek för glitter, granna kläder och allt, som slår an på sinnena, och afgjordt hör till dem, som aldrig bli mer än sexton år gamla, hindrar detta ej, att hon som sådan sextonåring har sina förtjusande ögonblick, ung, lifsgnistrande, kattaktigt smekande och omedveten, en Paul-de- Kocksfigur, när denne skildrar bäst, naivt lustig som ett lekfullt barn, sprittande och yster eller tjusande, äfven när hon med ungdomsöfvermodig