Ord och Bild: 1895

emile zola.

275

med glädje på denna pyramid af bevis och ser berget af anteckningar och observationer växa utan att förskräckas, till dess alla lådor i hans skrifbord äro fulla, men Flaubert är halft generad öfver att vara en sådan arbetsträl. Efter FAssommoirs utgifvande 1877 var allmänhetens häpnad obeskriflig och kritikens äfvenledes, och han var då beryktad som Parisförstads-lifvets brutale tecknare men äfven som smutsens analytiker, det moderna lifvets lumpsamlare, och det är rätt eget att jämföra kritiker från denna tid med nutidens, då män sådana som Lemaitre, Édouard Rod, Amicis, Eugen Zabel, J. ten Brink, professor i Leyden, Brandes o. a. obetingadt erkänna honom som stort snille. Zolas romaner skildra dels ett samhälle i stort, dels detta samhälles karakterstyper. Släkten Rougon-Macquart tar han till föremål för en följd af ett tjugutal romaner, och skildrar den dels som exempel på sin ärft-lighetsteori, dels som exempel på sociala inflytandens makt. Den är alltså en produkt af individuela och sociala faktorer. Han vill framställa ärftlighetens förgreningar, blandningen af förfäders och föräldrars egenskaper i afkomlingarnas andliga karakter. »Ärftligheten», är ett af hans bevingade ord, »har sina lagar likasom tyngdkraften». I tron på sin ärftlighetsteori uppsätter han snart nog ett stamträd öfver släkten, som om den vore verklig. Rougon-Macquart-släkten har ärftliga sjukdomsanlag inom sig. Stammodern, Adelaide Fouqué, har en far, som är tokig, gifter sig med bonden Rougon och blir så stammor till Rougonarne. Pierre Rougon, hennes son, har tre söner: Eugen Rougon, som blir statsman, Aristide, som tar namnet Sac-card och blir börssvindlare (skildrad i romanerna la Curèe och lArgent\ och Pascal, som blir doktor och vetenskapsman och är hederlig. Men Adelaide har också en älskare, smugglaren Macquart, och får med honom nya afkomlingar. När nu dessa romaner ha två syften, det ena att skildra ärftiighetens förbannelse, det andra kejsardömets förfall, kan man fråga, hur Zola förenar dem. I själfva verket strida dessa båda syften om öfverväldet, och författaren själf har ej rätt klart för sig svaret på frågan, hvari en släkts förfall ligger: ligger det i omgifningen, miljön, eller i det förskämda blodet? Zola har säkerligen bättre

lyckats bevisa omgifningens förmåga att sänka individen än det förskämda blodets makt i samma riktning. Ty Zola tror egentligen lika litet på ärftlighetens absolut fördärfbringande makt som teologerna på arfsyndens. Hos Rougon-Macquart-släkten finnas dåliga anlag, därom är intet tvifvel, men anlagen utgöra icke något öde utan en möjlighet och en sannolikhet till förfall. Det är när medlemmarna af denna släkt komma i beröring med samhälls-smittan, som de falla. Det är när den farliga bacill, som ligger i samhällsluften, förenar sig med den farliga bacill, som ligger i blodet, som den för individen dödande sjukdomen uppstår.

Därför är Zolas pessimism, såvida man därmed menar ärftlighetspessimismen, en pessimism med reservation. Han skildrar lifvets olyckor som en sjukdom men en sjukdom med två faktorer, dels individuel svaghet men förnämligast social smitta.

Vill man studera Zolas förklaring at det onda, hur det uppkommer och hur det tar fart hos människorna, kan man finna typiska exempel därpå i Gervaise i l' Assom-moir och i Nana i romanen med samma namn. Till bägge dessa romaner skola vi återkomma i sammanhang med vår skildring af hans samhällsmålning, här intressera oss blott de båda hjältinnornas karakterer. L' Assommoir är Zolas hopplösaste skildring med ämnet ur arbetarvärlden — Gervaise är arbetarhustru och denna romans hufvudperson — Nana däremot skildrar demimondevärlden, den lägre teatervärlden, och Nana är en diva på en operettscen af skabrös beskaffenhet.

Gervaise, arbetarhustrun, lefver i sina fattiga förhållanden åtminstone jämförelsevis sundt och naturligt i början, ja, hennes äktenskap med Coupeau rent af blomstrar, men när zinkarbetaren, hennes man, en dag faller ned från ett tak och slår sig fördärfvad, så att han känner sig öfvergifven af Gud och hela världen, när han söker sin tröst i glaset, då blir först hemmet ett helvete, och sedan går det utför också med Gervaise, och som man vet ökas farten i alla utförsbackar — Zola skildrar med diabolisk konst, hur den ökas. Det vill säga: Gervaises natur har fröet till det onda, men detta frö ligger slumrande, det är icke sagdt, att hon ej kunnat bli en god kvinna. Svag är hon för förförelse