Sida 292
Litteratur. Émile Zola. Af Hellen Lindgren
274
hellen lindgren.
ondt, lögnen. Hans sanningssträfvan äger modet att göra skandal, operatörens mod att blotta skadorna och använda knifven, fastän operationen gör ondt och aldrig är ästetisk. I förstone uppträder han således som ett nytt realistiskt ideals förkunnare rent negativt och oppositionelt mot allt föregående. Det gamla idealet har sedan till en del hämnats på honom och i hans senare böcker omvändt honom från hans sanguiniska tro, och redan från början är han en vida sammansattare natur än den han ger sig ut för.
Som polemiker gjorde han nu en mängd präktiga repliker mot en konventionel ästetik. Då vi ei kunna ingå på hans ästetiska fälttåg, hvars förnämsta uppsatser sammanfattas i böckerna Mes baines, Le roman experimental och Nos auteurs dra-matiques, nödgas vi här med egna ord sammanfatta innehållet i hufvudpunkter. Man talade om brist på komposition i hans romaner — han svarade, att komposition i meningen af arrangemang var ett oting — fann man någon elegant städad ordning i naturen? Man talade om det skönas fordringar — men var det sköna osannt, så fick det icke heller finnas, det var då blott bevis på dålig smak, att det föreföll skönt: man påstod, att han var materialist och som bevis åberopades afskyvärdt nakna skildringar — han svarade, att naturens lif var materialistiskt, skogen och hafvet voro inga salonger men valplatser och slakterier, där man åt upp hvarandra, och lifvet i Paris' förstäder var barbariskt, man lefde äfven där efter djurtypens vanor, och de fina damernas boudoarer, statsmännens ämbetsrum och köpmännens kontor kunde godt jämföras med spindelnät, där man roade sig med att fånga människoflugan, som kom i närheten. Zola är dock olik Ibsen och de germaniska författarna så tillvida, att hans franska liflighet ej älskar filosofens kommentarier eller skildringen af den enskildes martyrhistoria och känslo-utgjutelser. I stället för att lägga vikten på samhällslögnen gör han själfva le vrai till sitt tema.
Zolas öfvertygelsefanatism är hans individualitets grunddrag. Men det är en öfvertygelse utan nervositet, som både är en diktares öfvertygelse i sin styrka och en praktisk mans i sin sans, den moderne partichefens egendomliga karakterstyp samlar
sig därför hos honom. Innan vi lämna hans individualitet för att öfvergå till hans författarskap, vilja vi som stöd för vår uppfattning af hans personlighet nämna något om hans utseende och hans stil. Det förra må ju vara en naturslump, men sådant det nu en gång presenterar sig, är det en bild af hänsynslös kraft. Enligt en meddelare i Fortnightly review, som skildrar mannen med osympatisk blick men kanske därför med karrikatyrtecknarens skarpsynthet för det egendomliga, har han en pergamentsartad hy, hans panna har två breda veck, som gå från tinning till tinning af vanan att höja på ögonbrynen, hans näsa är egendomlig, bredare uppåt än nedåt, hvilket, jämte de rörliga näsvingarna, påminner om vissa hundar. Man må tro hur mycket man vill af denna beskrifning, som det är eget att jämföra med Amicis intryck i Ricordi di Parigi, där han talar om hans »vackra, bleka, stolta ansikte», säkert är, att den tjocka halsen, det borstiga håret, den breda pannan, som synas på alla porträtt, ge honom ett uttryck af nästan djurisk kraft. Hans stil är retoriskt våldsam, passande mannen, som har en pappersknif i form af en dolk; han hopar de superlativa uttryckssätten och berusar sig i uttryckets välljud. Det ytterliga och upphetsade, som utmärker hans personlighet, och det deklamatoriskt behärskade, som också är honom eget, utmärka också hans stil. Af något koketteri i satsernas tillformande finns intet spår, språket är en brokig samling af uttryck, hämtade från alla håll, men själfva snittet af denna språkdräkt påminner ständigt om tanken på effekt. Det är dräkten hos någon forntidens drottning, hvars fotsida stola svallar i en enda våg från hjässan och till fota-bjället, och där allt är afsedt att framkalla ett enda intryck af majestätisk upphöjdhet. Intryckets omotståndlighet är hans stils syfte. Ehuru den sjuder af lifslust och flämtar under mängden af intryck, glömmer han aldrig detta mål — att blända, eröfra och krossa läsaren. Därför påminnes man om advokatstilen, dess hopande af bevis och förnyande af angrepp. Flaubert, som är uppfinnaren af denna samlande, dokumentshopande stil, tänker först och främst på sitt skönhetssyfte, men för Zola står det praktiska syftet främst: att öfvertyga är för honom det första. Zola bygger
Källa: Project Runeberg ·
