Sida 458
Musik. Anton Rubinstein. En minnesteckning. Af M. B.
43°
M. B.
utveckling göra en konstresa till Tyskland, Frankrike och England (1854). Rubinsteins hängifvenhet för den ädla furstinnan var också utan gräns, och ofta talar han i sina »Minnen» om den stora tacksamhetsskuld, hvari han ansåg sig stå till henne.
Vid sin återkomst från denna resa, hvarunder han icke endast firat de mest storartade och glänsande triumfer såsom virtuos utan äfven med framgång uppträdt såsom kompositör, utnämndes han till kejserlig hofpianist och konsertdirektör i Petersburg och utvecklade nu en rastlös verksamhet för att i sitt fäderneslands hufvudstad höja musikens ställning. Två storartade institutioner, hvilka mer än något annat befordrat tonkonstens uppsving i den ryska metropolen, hafva hans organisatoriska talang och hans okufliga energi att tacka för sin tillvaro: den ryska musikföreningen, grundad 1858, och Petersburg-konservatoriet, stiftadt 1862. Under åtskilliga år verkade Rubinstein som ledare af de båda konstanstalterna, men i slutet af år 1868 nedlade han sin befattning såsom sådan — hufvudsakligast därför att han blifvit oense med de öfriga styrelsemedlemmarna rörande undervisningens väsen och ändamål — och begaf sig åter ut på vidsträckta konsertresor, under hvilka han äfven besökte Sverige för första gången 1869. Hufvudsakligast uppehöll han sig i Wien, där han under säsongen 187 1 — 72 ledde musikföreningens konserter, samt i Berlin, Leipzig och Hamburg, i hvilka städer han uppförde och själf dirigerade sina operor och andra större verk. Vintern 1872—73 företog han tillsammans med violinisten Henry Wieniawski och under ledning af en amerikansk impressario en 8 månaders lång konsertturné genom Förenta staterna, gaf därunder 215 konserter, ofta två till tre dagligen, och blef öfverallt, hvarhelst han drog fram, föremål för de mest glänsande ovationer. Hans amerikanska konserter lade äfven grunden till hans förmögenhet, i det de inbragte honom ett honorar af 200,000 francs. Han pinades dock till den grad af detta, såsom han kallade det, slaflif, af denna en konstnär så ovärdiga parforcejakt, att han rent af började förakta både sig själf och sin konst. »Konsten nedsjunker därunder», säger han, »till ett fabriksarbete, och konst-
nären blir en automat, förlorar sitt värde och går under i konstnärligt afseende». Under hela sin amerikanska turné var han missbelåten med sig själf, och då man några år senare föreslog honom en andra konstresa till Arnerika, hvilken skulle inbragt honom en half million mark i honorar, afböjde han med största bestämdhet detta anbud. Återkommen från Förenta staterna köpte han sig en villa vid Peterhof och nedslog där sina bopålar. Men hvarje år tillbragte han flera månader på resor dels för att konsertera och dels för att uppföra sina nya verk. På våren 1884 besökte han för andra (och sista) gången Stockholm och gaf där fyra konserter med den storartade framgång, som han alltid och öfverallt kunde påräkna.
Emellertid skredo åren framåt, ungdomens dagar voro svunna, och Rubinstein, hyllande den lisztska satsen: »Das Vir-tuosenthum gehört der Jugend», beslöt att såsom utöfvande konstnär draga sig tillbaka från offentligheten och uteslutande ägna sig åt sin kompositionsverksamhet. Men dessförinnan ville han dock sätta i verket en redan länge närd plan. Såsom afslutning på sin virtuosbana ämnade han nämligen genom en rad af konserter så att säga åskådliggöra pianomusikens historiska utveckling. Och denna plan utförde han under säsongen 1885—86, då han i hvar och en af städerna Petersburg, Moskwa, Wien, Berlin, London, Paris och Leipzig gaf sin ryktbara historiska konsertcykel, omfattande sju aftnar i hvarje stad och framställande en fortlöpande bild af hela pianolitteraturens utveckling från dess första början ända till nuvarande tid, från William Byrd (1538—1625) till Franz Liszt och den nyryska skolan. Och ehuru han då redan lämnat ungdomens dagar bakom sig och hunnit långt in på femtiotalet, »framstodo dock», säger Hanslick, »under denna historiska cykel Rubinsteins oförlikneliga egenskaper ännu imposantare än någonsin: det underbara anslaget, den ofelbara virtuositeten, det manliga, eldiga föredraget, det fabelaktiga minnet och den lika fabelaktiga uthålligheten». Ett dylikt sätt att taga afsked af den publik, som så ofta tjusats af hans toner, och som alltid hälsat honom med den uppriktigaste beundran och den varmaste entusiasm, var
Källa: Project Runeberg ·
