Sida 457
Musik. Anton Rubinstein. En minnesteckning. Af M. B.
anton rubinstein.
429
lärare i musikteori, hvilka verkade därstädes. På Meyerbeers och Mendelssohns råd vände hon sig i detta syfte till den utmärkte kontrapunktisten S;egfrid Wilhelm Dehn, och denne tog sig med glädje an den unge ryssen. Rubinsteins faders död (1846) afbröt emellertid snart vistelsen i Berlin, och på Dehns inrådan begaf sig Rubinstein då till Wien för att där såsom virtuos och pianolärare söka sin utkomst. »Och härmed», säger han i sina Minnen, »började min själfständighet och ett lif, nvari sorg och glädje, öfverflöd och de bittraste försakelser, ja till och med hunger växlade i rask följd».
Rubinstein hade väntat sig mycket af sin vistelse i Wien, ty dels var på den tiden kejsarstaden vid Donau ett musikens hufvudcentrum, och dels bodde där Liszt, på hvars kraftiga bistånd och beskydd han mycket räknat. Men han blef bittert besviken i sina förväntningar. Lektioner fick han nog, men de betalades dåligt, ja så dåligt, att det ibland kunde förgå flera dagar utan att han hade ett enda öre i fickan, och det mottagande han rönte af Liszt var så kyligt, att han föresatte sig att icke vidare besvära den store mannen. »Under denna tid», yttrar Rubinstein, »fick jag känna på hvad det vill säga att hungra. I mitt rum saknades nästan möbler, men i stället lågo högar af manuskript i alla vinklar och vrår. Ty trots hungern flöt allting så lätt ur pennan: oratorier, symfonier, operor, romanser, ja äfven kritiska uppsatser och filosofiska afhandlingar. Till och med ett slags tidning, afsedd för en enda läsare, mig själf, bragte jag till stånd i min tarfliga vindskupa. Men hungern gjorde sig påmind, och understundom led jag verklig nöd. Jag fick smaka på hvad de människor, som själfva måste kämpa sig fram genom lifvet, i alla tider fått genomgå». Förhållandena blefvo dock sedermera något bättre. Liszt råkade nämligen en vacker dag erinra sig Rubinsteins tillvaro, gjorde honom ett besök, därvid han öfverraskades af de torftiga omständigheter, i hvilka han fann sin unge vän, och inbjöd honom genast til! sitt hem samt skaffade honom därefter både elever och förläggare.
Efter att hafva uppehållit sig i Wien ungefär halftannat år begaf Rubinstein sig ånyo till Berlin — egentligen för att del-
gifva Dehn sin afsikt att öfvergifva Europa och söka sin lycka i Amerika, en plan, som han dock på Dehns allvarliga föreställningar uppgaf — stannade där till revolutionens utbrott 1848 och återvände då till Ryssland för att där slå sig ned som pianolärare. Det mottagande han rönte i sitt fädernesland var dock icke sådant han väntat sig. För det första lade man vid ryska gränsen beslag på hans stora manuskriptsamling — frukten af många års träget arbete — i den tron att den utgjorde i chifferskrift affattade anarkistiska aktstycken, och denna dyrbara skatt återfick han aldrig, utan måste ur minnet åter nedskrifva de sålunda förlorade kompositionerna. Vidare utsattes han vid sin ankomst till Petersburg för en hel del obehagligheter, emedan han glömt att förse sig med erforderligt pass, och då han icke genast förmådde skaffa sig legitimationsbevis, hotades han till och med att slås i bojor och sändas till Sibirien Man inser lätt, hvilket intryck ett dylikt behandlingssätt skulle göra på den från den europeiska civilisationens centra, från konstens och vetenskapens värld nyss återkomne unge mannen. Men mer än detta föga vänliga mottagande smärtade honom det sorgliga läge, hvari musiken såsom verklig konst på den tiden befann sig i hans hemland. »Med undantag af Glin-ka», säger Rubinstein, »funnos inga ryska kompositörer; musikaliska dilettanter, godsägare och byråkrater voro de som angåfvo tonen. Musiker af facket, verkliga konstnärer, för hvilka konsten utgjorde ett mål och ett yrke, funnos icke». Och den stora allmänhetens intresse för musik var ringa. Till följd häraf hade Rubinstein, som var hänvisad till att lefva endast af sin konst, också till en början ganska svårt att slå sig fram i den ryska hufvudstaden, men efter det han i den älskvärda, begåfvade storfurstinnan Helena Pawlowna lyckats förvärfva sig en huld gynnarinna, vände lyckans gudinna sitt ansikte mot honom och svek honom sedermera icke. Storfurstinnan, som kring sig församlade allt hvad Petersburg på den tiden hade framstående inom konst och vetenskap, icke blott utnämde Rubinstein till sin kammarvirtuos samt uppmuntrade och understödde honom på mångahanda andra sätt, utan satte honom äfven i stånd att för sin vidare
Källa: Project Runeberg ·
