Ord och Bild: 1895

428

m. b.

sprungliga förmögenheten till största delen förlorad, och då öfverflyttade familjen till Moskwa, i hvars närhet Gregor Romano-vitz anlade en teknisk fabrik. Redan tidigt visade Anton prof på en ovanligare musikalisk begåfning, och detta föranledde hans moder, Caleria Christoforowna, född Löwenstein, själf musikalisk och därjämte en i hög grad bildad och älskvärd kvinna, att på allvar taga itu med hans undervisning i musik. Sedan gossen under hennes ledning kommit så långt, att hon icke ansåg sig själf ha mera att lära honom, anförtrodde hon hans vidare utveckling åt Alexander Villoing, på den tiden icke blott Moskwas utan äfven Rysslands skickligaste musiklärare, som med största ifver och intresse ägnade sin tid och sina krafter åt den begåfvade gossen. Denne Villoing var näst modern hans förste och. såsom Rubinstein själf säger i sina »Minnen», »förutom hans senare handledare i musikteori, hans »ende lärare», och, tillägger han, »han var mera än min lärare, han var min vän, min andre far». I sin undervisning var Villoing efter den tidens sed mycket sträng, och knäpp på fingrarna, luggningar, ja till och med örfilar hörde till ordningen för dagen, men icke desto mindre bevarade Rubinstein honom i kärleksfullt och tacksamt minne och ansåg sig hafva honom allenast att tacka för sin säkra musikaliska grund, en grund, soin aldrig vacklade. Under sin lärares skickliga ledning gjorde Anton så snabba framsteg, att han redan i midten af år 1839 -— d. v. s. innan han ännu fyllt tio år — kunde gifva sin första konsert. Denna ägde rum på teatern i Petrowski-parken i Moskwa, och den lille virtuosen skördade därvid det lifligaste bifall för sitt förträffliga spel.

I december 1840 anträdde Rubinstein, åtföljd af Villoing, sin första utländska resa, och färden ställdes då först till Paris. Anledningen därtill var den, att hans moder, som ville låta sonen utbilda sig till en så god pianist som möjligt, för Villoing uttalade sin önskan att söka få honom antagen såsom elev vid pariserkonservatoriet. Villoing gaf härtill sitt samtycke och erbjöd sig att själf följa sin älskade elev till världsstaden. Visserligen uppnåddes icke det egentliga syftet med denna färd, ty af en eller annan anled-

ning — vare sig att man ansåg den unge pianisten för ung eller för långt kommen i musik för att kunna mottagas vid konservatoriet, eller, hvilket kanske vj.r det verkliga skälet, att Villoing, som tyckes ha varit ända till svartsjuka rädd om sin elev, icke ville anförtro honom åt någon annan — blef det aldrig fråga om något inträde vid nämnda läroanstalt. Men vistelsen i Paris blef i alla fall af största betydelse för den unge gossens framtida öde. I Seinestaden uppehöll sig nämligen då Franz Liszt, den världsberömde konstnären, som äfven i Paris hyl'ades såsom aldrig någon före honom. På en af de konserter, med hvi'ka Rubenstein introducerade sig i den franska hufvudstaden, var äfven Liszt närvarande och uttalade sig i de mest berömmande ordalag om det främmande underbarnets hänförande spel. Och detta uttalande af Liszt, som då inom musikens värld gällde såsom en konung, ja en gud, hvilkens uttalanden och fingervisningar ansågos för heliga och oförgripliga, hade den verkan, att Antons fader, hvilken dittills icke velat förlika sig med tanken på att sonen skulle välja musikerns ka'1 till sitt vitæ genus, nu måste gifva efter och låta gossen följa sin böjelse.

Ett helt åt' stannade Rubinstein i Paris, där han, dock alltjämt uteslutande under Vi'loings ledning, flitigt siuderade, och där han med städse växande bifall gaf flera konserter, hvilka besöktes af allt hvad Frankrikes hufvudstad då hade af storheter inom tonkonstens värld. Efter Parisvistelsens slut företog han en längre konsertturné till England, där Mendelssohn vid hans första uppträdande själf förde honom fram till flygeln, och Mosche les talade med beundran om den ryske gossens »fjäderlätta fingrar och manliga kraft» — vidare till Holland och Tyskland, öfverallt uppväckande en storm af hänförelse, och vände därpå tillbaka till Ryssland. I fäderneslandet dröjde han dock icke länge, ty hans moder, som icke kände sig riktigt belåten med sonens framgångar och snart insåg, att föga blifvit gjordt för hans allvarliga utbildning samt att ett fortsatt konserterande icke skulle bidraga därtill, beslöt att taga Anton med sig till Berlin för att låta honom erhålla undervisning af någon af de framstående