Sida 119
I Kungsmarken. Af Paul Rosenius. Med 6 teckningar af Bruno Liljefors
I KUNGSMARKEN.
II 7
retliga byn bakom oss. Men ett dylikt äfventyr friskade upp oss, det var som en källa på vägen, en källa till goda skratt, satiriska frågor och omdömen, lekfullt kastade efter drängarne, lustiga anmärkningar oss emellan och uppmuntrande tal till vår newfoundländare, som viftande med svansen, satte i väg öfver dikena ut på ängarne, där han med beundransvärd uthållighet jagade sig andfådd på lärkor och kornsparfvar.
Ett stycke bortom byn tog vägen af åt höger, strax därpå ledde från denna sidoväg en gångstig med vajande säd på ena sidan och pilomkransade mär-gelgrafvar på den andra; den ledde fram till en stengärdsgård och innanför denna låg Kungsmarken. När man hunnit fram till gärdesgården, var med ens som borflugen all den prosa, som hvilar öfver en skånsk landsväg. Man kände sin stämning befryndad med de tiotusendes, då de jublade sitt talatta! talatta!
Och det låg som ett haf framför oss, böljande med fridsamma böljor, ett haf af gräs och vilda blommor, bjudande åt unga sinnen sin vidtfamnande frihet och sin smekande sorglöshet. Längst i norr kom bäcken, smygande sig från de odlade fält, som i väna linier sänkte sig mot dess bräddar. Den lämnade de vajande rågfälten med blåklintarne, det blå-grönt skimrande kornet och rapsfältens gula blommor. Den slet sig ifrån sockerbetorna och de slagne ängarne, hvilkas höstackar sände efter den en döfvande, till hvila lockande arom. Den lämnade all denna odling för att hängifvet glida in i vildmarken. Och vildmarken tog den mellan höga backsluttningar, som i en jättefamn. Där fann den sig själf i ett stort, bredt bäcken, och vattnet tycktes ligga orörligt stilla under näckrosornas blad. Men storväxt starr drog mot söder en mörk slingrande linie långt hän öfver
Ord och bild, 4:dc årg.
den flacka gräsöknen och förrådde, att vägen gick vidare.
Längst i öster syntes Reftens gamla skog, och där bakom höjde sig, blånande, Romeleklint. I söder gick Kungsmarken omärkligt öfver i slättbygden, som bortom stora kringbyggda bondgårdar med sina träddungar och ensliga »möllor» med vingarne stilla i stiltjen allt mera ljusnande och dimhöljd sträckte sig mot den ljusblått dallrande sommarhimmeln.
Det fanns ingen väg därinne i Kungsmarken, men där gick en stig mellan tufvor, bevuxna med ljung, gräs och blommor; den följde vi för att komma till bäcken.
En liten brungrå fågel flög upp och sjöng. Ett par alnar öfver marken höll han inne med fladdrande vingslag, kanske för att försäkra ungarne, som lyssnade i närheten, att han skulle komma igen från sin himlafärd. Så höjde han sig lodrätt med dallrande vingar och med drillande sång. Allt högre steg han, så att vi slutligen kunde varsna honom som en liten mörk punkt högt uppe i det blå. Och däruppifrån strömmade sedan lärksången länge, oafbruten ut öfver markerna. Det var en intensiv liflighet och glöd i sången. Än var den mera svår att höra, då följde tonerna så tätt på hvarandra, att man anade känslornas fart vara större än tonernas. Men så följde en starkare, långt utdragen, hejdlöst jublande, hängifvet afdöende ton, fylld med oblandad, öfversvallande lycka. Sent omsider blef den lilla punkten större, sköt i sneda linier mot jorden och slog ned i gräset i ett sista jublande ackord.
Tell stod och gräfde under en tufva. Med framfötterna skoflade han med en förtviflad hastighet den bruna mullen bakåt under sig i stora högar. I den grop han gräfde dök han emellanåt lidelsefullt ned med nosen för att snart komma upp igen under ilsket skall. Vi skyndade
8
Källa: Project Runeberg ·
