Ord och Bild: 1895

DANSKA KONSTNÄRER FRÅN 3O-TALET.

i I I

för stadig, jämn ångkraft. Men en sak är, att ett konstverk icke har fel, en annan är, att det saknar något, och jag minnes, hvad en gång en stor musikkonstnär sade till mig:

»In der Kunst ist die Tugend nicht genug.» Detta kommer jag ofta att tänka på gent emot dansk konst. När det gäller konst vill man hellre kunna säga: »Stor i dygder, stor i fel!»

För de stora dygder, som ha inspirerat en, förlåter och glömmer man så gärna de stora felen, som ofta äro en naturlig konsekvens af de förra. Bissen var i sin konst en ärlig, oklanderlig konstnär, med en outtröttlig flit, i en ständig glädje vid sitt arbete.

Ett genomgående kännetecken på denna periods konstnärer var, att de helt och hållet gingo upp i sitt arbete. De pratade och reflekterade icke så mycket därom, som konstnärerna nu för tiden göra. Deras konst var deras lif, deras existensform, utanför hvilket allt annat var dem tämligen likgiltigt.

Då jag första gången besökte Bissen, var jag en liten flicka, och det var med en helig bäfvan jag i sällskap med hans barn kom in i den höga ateliern, där den berömde mannen arbetade. Han var just färdig med att afgjuta en Amor, som häller en lös pil i sin öppna hand. Jag kunde icke motstå frestelsen att krypa upp på en stege för att se denne Amor på litet närmare håll, och jag kom att röra vid pilen, som föll i golfvet och gick i bitar.

Om jag tagit lifvet af någon lefvande varelse, kunde jag icke ha blifvit mera förskräckt, än jag blef öfver denna olyckshändelse, som jag ansåg vara ohjälplig. Jag kan heller aldrig glömma det älskvärda sätt, hvarpå Bissen tröstade mig. Han skrattade åt mig med det inåtvända, kluckande skratt, som var honom eget, och sade mig med en glad ton och på

ett tydligt sätt, att sådana pilar kunde man få så många man ville och att han kunde göra en ny på fem minuter.

Då jag blef vuxen, satt jag för min porträttbyst för Bissen, och jag lärde då närmare känna hans stora älskvärdhet och anspråkslöshet.

När man ser, huru lätt de flesta bli yra i hufvudet af publikens beröm, huru en konstnär, som har fått en berömmande kritik, eller en kritiker, som har blifvit berömd för hvad han har skrifvit om konstnären, genast blåser upp sig till något utomordentligt; när man hör, huru alla små talanger nu skrifva om hvarandra i oändlighet och åter skrifva om hvarandras kritiker, känner man, att det är ondt om födoämnena, dä man så kokar soppa på en korfsticka.

När jag då tänker på en man som Bissen, som utförde alla de betydligaste skulpturarbetena i landet, som mottog privatbeställningar i oändlighet och som åtnjöt hela sin nations beundran, måste jag förvåna mig öfver hans fullkomliga anspråkslöshet. Han hade hvarken tid eller lust att höra något om sig själf eller tänka på sig själf. Han måste använda hvarje stund af lifvet att tänka på sitt arbete, och detta konstnärsallvar betecknar i och för sig en verklig konstnär.

Af Eckersbergs skola, till hvilken alla trettiotalets danska konstnärer höra, kände jag icke Constantin Hansen, och som Roed var min far, anser jag mig icke böra tala om honom. Men ännu lefver en målare, som i rätt nedstigande linie härstammar från den Eckersbergska skolan och som i sin ungdom var elev till Roed.

Denne målare är Fritz Vermehren, och fastän det var min föresats att icke