Ord och Bild: 1895

DANSKA KONSTNÄRER FRÅN 3O-TALET.

I I I

Det är så absolut motsatsen till all dilettantism; det är sund och äkta konst.

Det är icke tillräckligt att ha talang, icke nog att arbeta; en konstnär måste arbeta med en aldrig tröttnande energi, med en aldrig tröttnande kärlek, och detta har Vermehren gjort ett helt långt lif.

Han är den värdigaste representanten af Eckersbergs skola, som grundade den. nationela danska konsten på ett allvarligt, omsorgsfullt, starkt detaljeradt naturstudium.

Det ligger i det danska lynnet en medfödd antipati mot allt, som är pose-radt och affekteradt, och de danska dygderna äro framför allt ärlighet, samvets-grannhet och innerlighet.

Denna förskräckelse för allt, som är för starkt, innebär dock också ofta en oförmåga att kunna uppfatta, hvad som är starkt, och allt för ofta vilja danskarne förneka sanningen af uppenbarelser, som de icke förstå. Deras stora samvetsgrann-het och ärlighet drifva ofta deras arbete in på pedanteri, och detta är utan tvifvel en af den Eckersbergska skolans svagheter.

När jag i början af denna framställning säger, att det frapperar en, huru mycket mera de unga målarne nu kunna, menar jag icke därmed ett noggrannare studium af modellen, utan af rörelsen, lifsyttringen, ljus- och färgverkan.

Man får af de allra flesta af de danska målningarna från 30-talet det intrycket, att figurerna i dem stå modell. Målarne använde också mycket modellen och lät den i många timmar stå i samma ställning. Detta monotona, orörliga i gestalten, som ovillkorligen framkommer i en människas kropp, som länge måste

intaga en tvungen ställning, ser man äfven i taflorna.

Hos en stillasittande figur märkes detta mindre, men så snart en målare vill framställa en mera eller mindre kombinerad rörelse och till alla sina figurer använder modell, gör taflan icke intryck af något naturligt och momentant.

Utan tvifvel arbetar en målare friare, som först länge har studerat naturen och sedan blott behöfver en kort sittning af en modell, så att han vid utförandet kan lägga största vikten på den poetiska och måleriska kompositionen.

Så som t. ex. Carl Larsson kan ge en figur i en ögonblicklig rörelse, där karakteren, stämningen och ljuseffekten, allt samverkar till ett måleriskt och poetiskt helt, så kunde ingen af 30-talets målare måla.

Det händer onekligen att våra moderna målare stundom missbruka sin stora virtuositet, att de leka med konsten, experimentera med djärfva försök, och öfverdrifna till karrikatyr; — detta är faran af att veta och kunna så mycket.

De danska målarne på. 30-talet arbetade i sitt anletes svett, arbetade ärligt, outtröttligt och hårdt, och gjorde, hvar och en på sitt sätt, det mesta möjliga af s;n begåfning.

Att denna grundmur af samvetsgrannt arbete har varit en lycka för den danska konsten, är det visst intet tvifvel om. En annan sak är, huruvida det födes poetiska konstnärer och omfattande genier.

Det är och förblir alltid en himmelens gåfva, och hvar nation, hvar konstperiod har ju, liksom hvar personlighet, sin begränsning.