Ord och Bild: 1895

146

ELLEN KEY.

framställningsförmåga; han envisades sedan ej längre att spilla sin tid på ritning och målning.

Goethes passion att rita hängde samman med hans behof att klart fasthålla dragen af de landskap, de ansikten han älskade, och när han ej längre tecknar själf, låter han andra på papperet fästa de anleten, som intressera honom. Ingen skulle mera skattat den fotografiska konsten än Goethe, och hade han ägt en fotografiapparat, skulle vi ägt minst ett band till af Goethes samlade skrifter.

I dessa nämda smårum möta vi bilder af de flesta bland de kvinnor, som under olika lifsskeden varit betydelsefulla för Goethe. Här strålar Marianne von Willemer, den själfulla skådespelerskan och senare den frankfurtska patri-cierhustrun, den länge okända diktarinnan af härliga strofer i Goethes Divan, den »Zuleika», som Goethe där besjunger, och — från 1814 till sin död -— står i liflig brefväxling med. Porträttet visar »voll Locken kraus ein Kopf so rund», ett mjukt anlete med skälmska skrattgropar i kinderna och solvarma blickar. Här möter man den unga Bettina, en luftig, blankögd, svartlockig, trolsk tingest, halft Peri, halft ekorre — man fattar, då man ser henne, hvarifrån hon, vid sitt första möte med Goethe, tog modet att hoppa upp i hans knä, där gråta, skratta och slutligen — somna!

Här ser man Corona Schroeters bild, men ingen sådan lär tillnärmelsevis göra rättvisa åt hennes utomordentliga, sydländska skönhet, de strålande bruna ögonen under fint penslade ögonbryn, det svallande mörkbruna håret kring det ovala anletet med den ädelt mjuka munnen. Mest hänryckte hon dock samtiden genom sin majestätiska växt med dess fullkomliga harmoni och gratie i hvar linie och rörelse. Ett vittnesbörd om denna fullkomlighet finnes i Goethe-museet, en

gipsafgjutning af hennes hand, hvilken, om det ej vore för det obeskrifliga något, som röjer naturen, skulle kunna vara bruten från antikens härligaste Venusarm. Denna hand är den kvinnliga motbilden till afgjutningen af Goethes manligt ädla hand, med de ytterst känsliga fingerspetsarne, som komma en att förstå, när han säger sig »fühlen mit sehender Hand».

Ett porträtt i Goethe-museum visar oss Corona sysselsatt med målning, en talang, hon allt mer utbildade, då hon efter amatörteaterns upplösning stannade i Weimar. Hon förblef där en rik insats i dess själfulla sällskapslif samt utdanade yngre krafter för scenen. Corona dog ogift 1802 och var till det sista en trofast vän af den diktare, hvilken — i bådas ungdom — målade hennes mest oförgängliga bild:

Als eine Blume zeigt sie sich der Welt: Zum Muster wuchs das schöne Bild empor, Vollendet nun, sie ist's und steilt es vor. Es gönnten ihr die Musen jede Gunst, Und die Natur erschuf in ihr die Kunst. So häuft sich willig jeder Reiz auf sich Und selbst dein Name ziert, Corona, dich, Sie tritt herbei. Seht sie gefällig stehn! Nur absichtslos, doch wie mit Absicht schön. Und hocherstaunt, seht ihr in ihr vereint Ein Ideal, das Künstlern nur erscheint.

Af alla muséets kvinnliga porträtt fängslar dock mest en liten miniatyr af fru v. Stein. Den i förra artikeln meddelade bilden påminner om, men står långt efter denna miniatyr, hvilken kommer en att tro Goethes uppgift, att han var sömnlös i tre nätter, sedan han sett hennes silhuett! Man förstår att denna kvinna i högsta grad varit kvinna; haft denna, all skönhet öfverträffande, mäktiga charme, hvilken hon brukade för att göra Goethe utom sig, först genom sin köld och sedan genom sin kärlek. På miniatyren är håret icke yfvigt utan faller i några mjuka, askblonda .vågor ned på skuldran; de själfulla ögonen äro glän-