Tillbaka Read Runeberg

Ord och Bild: 1895

Originalsida 198
Originalsida 198
Originalsida 198
Originalsida 199
198–199

På sidan 198 nämns Tor Hedberg

Sida 198

Litteratur. Maurice Maeterlinck. En modern dramaturg. Af Tor Hedberg

i88

TOR HEDBERG.

ser, som röra sig i den. Stundom framhålles detta samband på ett rent yttre, från affektation icke alldeles frigjordt sätt; då Hjalmar kysser Maleine (La princesse Ma-leine), börjar springbrunnen att snyfta på ett sällsamt sätt och dör plötsligt; då Pel-léas i den förtjusande vackra scenen nedanför Mélisandes torn lyckats gripa fast i hennes hår och fängsla henne så, flyga plötsligt hennes dufvor upp och kretsa oroligt omkring dem, m. m. Det är onekligen en smula godtköpssymbolik detta, om den äfven kan till en viss mån berättigas af sagostämningen. Men i allmänhet ingår denna naturmystik på ett osökt, konstnärligt sätt i dramat och förlänar detta en poesi af alldeles egen art.

Skildrar Maeterlinck naturen mera medveten, mera sä att säga personligt lefvande, än vi allmänhet uppfatta den, så skildrar han återigen människorna mindre medvetna, mindre själfständigt viljande och handlande, än vi äro vana att tänka oss dem. I båda fallen se vi samma utpräglade böjelse för ett mystiskt åskådningssätt, endast att den verkar i olika riktningar: i ena fallet genom ett höjande, i det andra genom ett sänkande å medvetenhetens skala. Människans värld och naturens värld äro icke skilda åt; för hans diktarfantasi sammansmälta de till ett, och samma dunkla drifter, samma gåtfulla makter behärska båda. Människan vet lika litet som plantan sin bestämmelse, är lika litet fri som den, står lika maktlös som den gent emot de inre och yttre krafter, hvilka bestämma hennes öde. Det är ett karakteristiskt fenomen detta, karakteristiskt icke blott för Maeterlinck utan för hela den moderna mystiska riktning, som han tillhör.

Hans psykologi kan därför betecknas som det omedvetnas psykologi. Uttrycket är ju föga exakt men har nu en gång fått sin giltighet. Vi mena då med det omedvetna det som står på medvetenhetens gräns, det endast svagt, dunkelt eller flyktigt medvetna; en det fullkomligt omedvetnas psykologi är ett nonsens, en contradictio in adjecto. Men om det omedvetna tages i den ofvan nämda betydelsen, så är det med hela denna sida af det mänskliga själslifvet, som Mae-terlincks psykologi företrädesvis sysslar, och hvaråt han söker att i dikten gifva uttryck. Dessa uttryck äro i sin paradoxala form stundom icke så litet affekterade, en ek med

ord utan något väsentligt innehåll; stundom äro de både djupsinniga och träffande. Så till exempel är det icke blott en lek med ord, när Palomides säger till sin trolofvade:

Jag älskar dig mer än henne, som jag älskar.

Eller vid ett annat tillfälle:

Det är möjligt, att vi hafva rätt, men, min Gud, hvad jag sörjer öfver att hafva det!

Eller när en af de blinda i »Les aveu-gles» säger:

Jag har minnen, som äro klarare, när jag icke tänker på dem. — flere andra exempel att förtiga. Maeterlinck lyckas här att fängsla företeelser inom själslifvet, för hvilka orden annars nästan synas för grofva, för hårdhändta.

Och se vi på gestalterna i Maeterlincks dramer i deras helhet, återfinna vi samma egenhet. Det omedvetna själslifvet är hos dem rikt utveckladt, de känna fint och djupt; af tanke, vilja, handlingskraft finna vi däremot föga eller intet. Det är först den unga flickan. Hon må heta Maleine, Mélisande eller Alladine, det är samma sällsamma, outgrundliga varelse, blek, med stora ögon, hvilkas blick är som en sval källa; hon ser ut som en docka, och ingen vet hvad sora försiggår i hennes själ, hennes besynnerliga, naiva, outgrundliga själ. Hon vet det icke själf. Hon är oskyldig till och med i brottet; hennes naivitet sviker henne aldrig. »Jag ljuger aldrig», säger Melisande, »aldrig annat än för min man», och hennes röst är klarare och renare än vatten. Hon kan älska, och hon kan gråta, och hon kan dö af sin kärlek, med samma rädda, barnsliga förvåning, hvarmed hon mött lifvet.

Det är ynglingen eller den unge mannen. Äfven han är af samma släkte; äfven han bleknar inför lifvets gåta, trotsar icke, kämpar icke, älskar och dör. Han är en Hamlet utan dennes spekulativa grubbel. Han känner, men han tänker icke; han låter leda sig af händelserna utan kraft och vilja att göra motstånd. En gång tror man, att författaren ämnar skildra en annan, kraftigare gestalt. Det är Palomides. Allt lyckas för honom, han går utan ansträngning ur hvarje fara, händelserna tyckas bida honom på knä. Ja väl, sådan är han innan dramat börjar. Men då har något brustit hos honom, hans

På sidan nämns Tor Hedberg

Källa: Project Runeberg · ·