Ord och Bild: 1895

bellmani an a.

35i

och han hade äfven varit en af sin samtid erkänd man. Han hade kunnat lefva och sjunga under en stor, en mild, en snillrik monarks städse bevarade huldhet och hägn — ett hägn som äfven delvis fortsatts af denne monarks unge efterträdare på tronen* —; hans första diktsamling hade inledts med förord af en skald som Kellgren . . . »olycklig den, som utan öra och röst vill döma om dessa arbeten, men brottslig den, som efter vanliga reglor vågar att granska hvad ej kan jämföras, hvad som varit utan mönster och skall blifva utan efterföljd» . . en skald som Leopold hade lyckönskat sig att, glad af hans grönskande krans, få dyrka hans snille, »det första i glans», och älska hans hjärta, »det bästa på jorden»; Svenska akademien hade räckt honom sin högsta belöning; tonsättare —en Krauss, en Wikmansson o. a. — hade gifvit fagra melodiers vingar åt flere hans visor; Sveriges på hans tid främste konstnärer hade bevarat hans bild för eftervärlden.

Och äfven denna eftervärld har i det århundrade, sorn sedan dess förflutit, nedlagt sitt erkännande åt hans minne. Redan ett par tiotal år blott efter hans bortgång fäste den ungdomliga falang, hvilken ryckte fram på en ny sångareriktnings bana, vid sitt höjda standar hans strålande namn **. Bild- och minnesstoder öfver honom ha rests. Smakdomare som Atterbom och Gustaf Ljunggren ha för evärdliga tider fastslagit hans rangplats inom det skönas värld. Sveriges skalder ha täflat att hylla hans minne och hans sånger, ja, den störste af dem, Tegnér, lyfte lagern från sitt eget hufvud och krönte därmed Karl Mikael Bellmans tinning.

Ett bevis . . . hittills alldeles obeaktadt af alla skaldens lefnadsskildrare ... på att han äfven personligen estimerades af den högre societeten, är hans uppträdande inom hofcirkeln, då till firande af hertig-

* Af räkenskaperna öfver Gustaf IV Adolfs utgifter under 1793 och närmast följande år, nu förvarade i arkivet å Sjöholm, ses, att den unge konungen flere gånger ganska frikostigt räckte Bellman en hjälpande hand.

** Phosphoros, III.

innans af Södermanland födelsedag d. 22 mars 1782 å Ulriksdal i hela den kungliga familjens närvaro för första gången uppfördes Armfelts med Hallmans tillhjälp författade divertissement »Tillfälle gör tjufven». Den allra första rollfördelningen i detta lilla ännu friska dramatiska genrestycke finner man i de ytterst få bevarade exemplaren af den raritetsupplaga, som af Armfelt anordnades till utdelning inom hofvets kretsar. Helt visst skall denna förteckning ännu intressera: —ur de gulnade bladen doftar ännu liksom en bouquet från tjusarekonungens hof . . .

PERSONER. ACTEURER. MARJO. Nämdemans Enka. Hof-Fröken, Hedvig de la Gardie. INGRID, Marjos Dotter. Grefvinnan Hamilton, Född Petersen. PELLE, Mölnaredräng, Kär uti Ingrid. Friherre Gust M. Armfeldt. LULLIUS, Klockare, Kär uti Marjo. Friherre Carl Wrangel. JA CO B, Brudgumme. Grefve Nils Cronstedt. LISA, Brud. Grefvinnan Lövenhielm Född Fersen. En Bondflicka. Hof-Fröken Mariana Koskull. En Enkling. Grefve Adolph Stackelberg. En ung Bonddräng. Friherre Eric v. Nolcken. En Ryttare. Friherre Mauritz Klingsporre. KARIN; en ung Flicka. Friherrin. Klingsporre, Född Petersen. En Probstinna. Hof-Junkaren och Ryttmästaren Jernfeltz. En Länsmans hustru. Pagen Mannerhierta. En Länsman. Grefve Carl Lejonstedt. En Skiutspojke. Grefve Otto Cronstedt. En halffull Bonde. Friherre Adelsvärd. En Biörndansare. Stallmästaren Henric Bruse. PÄDER PÅRSS, Köpman. Ryttmästaren P. R. Tersmeden. En Smed. Grefve Carl Gustaf Lövenhielm. En Marcktschreijer. Hof-Secreteraren Bellman.

Chor af Bröllops- och Marknads-folk.

Är det väl tänkbart, att Bellman, därest han varit den eländige rucklare, den missaktade person, hvartill han från kändt håll 1879 uppkonstruerades, kunnat få visa sig vid detta tillfälle och i denna krets? Svaret kan endast bli ett!