Ord och Bild: 1895

hvad vi beundra i dantes komedi.

139

Om jag sagt sant — det följden yppa vill. Aten och Lacedæmon förr i tiden gett lagar ut, som man då goda fann; men deras lagklokhet var långt ej skriden mot din, som tar en väf af lagar an så fin och fyndig, att november manad godt slitit ut allt hvad oktober spann.»

Till den ginge Crassus ropar han: s Säg oss, ty du vet det, hvad smak har guldet?»; påfven Clemens V låter han säga: »Jag sätter all min förtröstan till martyren, som ville lefva i öknen» ( — Johannes Döparen, hvilkens bild fanns på de florentinska guldmynten).

Af det våldsamma uttrycket, hyperbolen, har Dante gjort ett mycket måttligt men lyckligt bruk. Florentinarnes inbördes fiendskap går så långt, att »äfven de gnaga hvarandra, som inneslutas af en mur, en graf». Elden, sotn skall genomgås på vägen från skärselden till paradiset, är så brännande, att Dante skulle velat »kasta sig i smältande glas, för att svalka sig». Af himmelens högsta sällhet skulle alla världens ypperste skalder ej kunna besjunga tusendedelen, heter det på ett ställe.

Detta stora skaldeverk, som omfattar allt i himmel och på jord, är skrifvet i ett språk, som ännu blott var ett stammande barn, som »ropade pappa och mamma». Ofta bereder det Dante stora svårigheter, och man ser honom till och med i tydlig rimnöd. Han måste stundom taga sin tillflykt till latinismer, provençalismer eller dialektala uttryck. Han måste stundom skapa nya ord, och han har särskildt gjort en hel mängd nya sammansättningar med in-, ad eller a, hvilka äro ytterst uttrycksfulla och koncisa, ända därhän att efterföljande släkten ej mäktat uppbära dem, utan låtit dem falla; sådana äro invogHare »invilja». ingifva i vår vilja; incielare Ord och bild, 41de årg.

»inhimla», försätta i himlen; indiarsi» in-guda sig», uppgå i Gud; immiare »in-miga», intränga i mig; incinquarsi »förfemma sig», femdubblas; ammusare »vid-nosa», beröra med nosen; adduarsi nförtvåa sig», fördubblas; och talrika andra. Det är intressant att observera, att detta tillvägagående blir vanligare och vanligare, ju längre fram, således till ju mera filosofiska ämnen, Dante kommer i sin dikt. Djärfheten torde också ha växt med tiden.

Sådant synes vågadt och måhända smaklöst i ett odladt språk med anor och fäderneärfd värdighet, och framför allt äro vi svenskar styfva aristokrater i vår språkbehandling; men i ett ungt språk, som ej har fast hållning eller hopbragt rikedom, är det riktigt att tillåta sig sådana nyheter. Här hade till och med Dante en särskild, vacker uppgift, värdig hans kraft och snille. Med ens gjorde han ock detta tarfliga och oodlade florentinska bygdemål till hvad det sedan dess varit, ett af jordens uttrycksfullaste och skönaste språk. Det var i sanning liksom en gång det svenska språket

sett bortglömdt barn, som kom i samkväm sällan»

men som

»steg fram och speglade sin bild i källan

och häpnade att se, hur högt, hur skönt det var.»

Det välljud och den musik, hvartill Dante visste sammanställa de opröfvade stafvelserna af sitt unga modersmål, kunna endast ofullständigt fattas af en utlän-ding. Vi få därför förlita oss på italienarnes enstämmiga vittnesbörd, att deras sköna språk aldrig i någon sång blifvit till en sådan musik som i Dantes terziner. Man kan förstå att detta välljud var en medvetet eftersträfvad effekt hos en författare, som uppställt som teori, att poesien är musik.

Att skaffa sitt folk ett smidigt och

26