Sida 432
Horisonter. Inledning till en ofullbordad roman. Af Hilma Angered Strandberg
40 6
hilma angered strandberg.
då tåget hvisslade på afstånd, och lokomotivets eldgap kom närmare och närmare i en milslång, snörrät linie . . .
När det stannade, retirerade skaran med ett ryck så långt den kunde komma mot stationshusets vägg. Ner från tåg-platformen steg ett ungt par, lastadt med reseffekter, och damen såg sig omkring med en litet häpen, förlägen min, då Gustafsson fattade hennes mans båda armar och ruskade dem på ett hjärtligt sätt, i det han på sjungande småländska i litet talarton yttrade:
— Välkommen min käre professor, — välkommen min kära fru Hjelm, — det var ledsamt herrskapet skulle behöfva komma på en söndagsafton — men sådant får anses som nödfall. Här är den kära studentskaran — Pettersson säger några ord till professor Hjelm och hans hustru, som vi nu hoppas ska få det så godt bland oss . . . Hvar är Pet. . .
Den nämnde ställföreträdaren för den allvarsamma flocken — en lång yngling med fundersamma blickar bakom glasögonen — hade vid detta lag trädt ur ledet och höll fram sin hand, klädd i en bastant, brun tumvante — för hvem som ville fatta tag i densamma. Fru Hjelm strök genast sin lilla handske en gång längs insidan af den rakt utsträckta, alldeles styfva ullvanten, hvilkens ägare sade i eftertänksam, trovärdig ton på oklanderlig värmländska:
— Iä mycket &à7/komme, de ä I — och med Guds frid — vi kan inte ut-trycke oss fint, men vi mener väl — det gör vi — vi mener väl.
Det var som en enda suck af lättnad dragit .igenom skaran vid väggen, medan herr Hjelm gjorde sina korta bockningar och upprepade:
— Tackar så mycket, tackar — det var mycket vänligt.
— Ja, sade åter professor Gustafsson litet kort — med ett våldsamt bemödande
att inte falla i tankspriddhet — nu — nu tänker jag att våra vänner — skulle gå till den väntande vagnen . . .
Man rörde sig allmänt framåt, och studenterna gjorde tafatta försök att till-bjuda sin hjälp vid sakernas bärande. Fru Pljelm smålog så naturligt mot dem, att de blefvo en god del djärfvare, och så slogs vagnsdörren igen, och den vingliga färden begynte.
Medan herrarne utbytte ord om resan, som endast räckt ett par timmars tid från Chicago, satt Matilda Hjelm och såg ut med blandade känslor af intresse för det nya och förskräckelse för allt det oberäkneliga, som kunde möta i en sådan här vildmark. Genom skogen bar det ut på byvägen, där små tvåvåningshus lågo på långa afstånd från hvarandra med äppelhagar och tomma lotter emellan. Alla voro de byggda i samma fantasilösa stil — aflånga hus med en veranda, stödd af fyra pelare, och fönster åt alla sidor på öfre botten samt ett bislag på baksidan till skydd för hetta om sommaren och för köld om vintern. Späda, nyvuxna träd kantade vägarna — eller avenyerna — nedanför de smala brädtrottoarerna, och en träkyrka, som skildes från gatan genom ett staket med grind, samt ett par krydd- och slaktarbodar lågo i öfre ändan af byn, som var tätare bebyggd.
Här stannade vagnen. På förstugu-kvisten till ett hus af den vanliga sorten stodo ett par halfvuxna flickor och väntade, tills vagnsdörren slogs upp, då de genast försvunno. En präst med fredligt ansikte och en jämn skäggkrans från ena örat till det andra — hvilken lämnade munnen fri — kom ut och hälsade litet tungsint.
— Välkomna — välkomna — ja, broder Gustafsson har väl underrättat — jag är Törnkvist, professor Törnkvist — var så goda och stig in — det här är nog
På sidan nämns
Källa: Project Runeberg · ·



































































































































































































