Ord och Bild: 1895

greelyexpeditionen vid kap sabine.

4I5

det, ansiktet igenvuxet af skägg och ögonen blickande stelt framför sig. Då hjälpen kommer, reser han på sig litet och tager fram ett par glasögon. »Hvem är ni?» ropa de anländande. Mannen svarar ej, utan stirrar blott uttryckslöst på dem. Frågan upprepas, och då svara de andra: »det är majoren — major Greely.» Anföraren för räddningsmanskapet störtar fram och fattar hans hand: »Greely, är det verkligen ni?» — »Ja», svarar mannen med ihålig och darrande röst, »sju äro kvar .... här äro vi .... döende .... som män .... jag har gjort så godt jag kunnat. . . .»

Det var människor i ögonblicket före hungersdöden. Hade hjälpen kommit 48 timmar senare, så hade sannolikt ingen kunnat räddas. De kände icke längre hunger, icke ens glädje öfver räddningen. Först sedan de fått litet mat, vaknade hungern igen; och det var ömkligt att se dessa brutne och kraftlöse män, huru de sjönko ned på knä och sträckte ut händerna som bedjande barn, då man ej vågade gifva dem mycket föda på en gång. Läkarne hade här en grannlaga uppgift; men äfven den liggande apatiske mannen lyckades de rädda, genom heta omslag och några droppar rom; ehuru han vid återvaknandet till lifvet först ville skjuta dem ifrån sig och bad att få dö i fred. Samtidigt satt Long på fartyget — ty han ville på inga villkor återvända till eller ens se lägret — och officerarne ombord kunde icke dölja sin rörelse, då han åter och åter upprepade: »Vi ha haft en svår vinter .... en rik-

tigt svår vinter.... det är ett underverk, huru vi i Guds namn kunnat komma igenom det.... vi ha varit i svår nöd . . . . svår nöd . . . .»

Det var ånghvisslans ljud, som först bragte de olycklige bud om att hjälp var

Räddningen.

nära. Greely hade hört det, men de andra togo det för stormens tjut allena. Emellertid hade Long och Brainard krupit ut och kommit upp på kullen; men ingenting syntes, utom klipporna och isen, som de så länge vant sig vid att betrakta som lifvets sista minne. Då