Ord och Bild: 1895

434

oscar levertin.

erbjöd det också praktiska fördelar att ej vara skrifven i staden utan i Dande-ryds skeppslag. Villan tillhörde den rike »discontdirektören» Küsel och låg strax på andra sidan Djurgårdsbron, sedan man passerat runnstycksporten, där bropenningen erlades, med utsikt åt hofstå-ten vid Friedrichshof, åt gärdet med dess trupper och den landtliga stillheten i de löfrika skogsdungarne fram mot Rosendal. »Själfva vikens lugna bräddar», skrifver en vän i det gjörwellska huset, berömd som svensk naturskildrare, C. Linnerhjelm, »prydas af vackra ansenliga löfträd, ömsom på högre, ömsom på lägre stränder, som variera af frodigt gräs, ekrika kullar och den vackra svigtande vassen». Då som nu var punkten en af de vackraste i Stockholms omgifningar, ty är icke Djurgårdsbrunnsviken den förverkligade bilden af den ideela stockholmsnaturen? Se den en sommardag med evigt skiftande dagrar och dallrande vatten, med blå himmel af ljus ycka, öfver hvilken det lätta vemodets sommarskyar segla. Eller än hellre se den en tidig majkväll, när träden blott hafva knoppar och grenverket tecknar sig mot det vårlätta aftontöcknet med en nästan artificiel finkänslighet — som på en teckning i sepia —- kring denna vattenyta, som är den spegel, i hvilken den stockholmska våren helst ler mot sin egen rodnad.

Här ute på Bellevue, eller som stället förtroligt benämndes Torpet, hade gjörwellska familjen tillbragt sina händelserikaste år. Här hade sonen vuxit till yngling och döttrarne till ungmor. Här genomlefde man under växlande lycka årens almanackor, från julgranens fest till midsommarstångens, då Floras barn på ängen intill sköflades, och fönster och svalar lyste »af gröna löf och Vergiss mir nichten». I trädgården var pprest ett verkligt litet vänskapsaltare,

för hvilkets heliga eld mor och döttrar voro prästinnor, och till hvilket husets talrika vänner fördes för att afgifva eder och löften. En förtrogen i huset — »lilla Martin» — hofgravören, målarens broder, hade också ritat af det och hängt det på väggen som en votiv-tafla åt Captensuddens lärer och penater från de många besökarne. Ty de flesta af det dåtida Stockholms vittra och lärda män hittade vägen till Captensudden, och särskildt gällde detta två kategorier: historia och idyllici, häfdaforskare i stort och smått, och »känslofulla och sköna själar», vare sig de modellerat sig efter Charles Grandison, Yorick eller Saint-Preux. Lägger man härtill en vid krets af vänner genom blodsband, naboskap etc., får man den föreställningen, att »Torpet» var en allt för anspråkslös be nämning på det gjörwellska hemmet. Det är dock ej fallet. Vi öfvertyga oss lätt därom genom att stiga in. Det hela är knappt mer än halft en villa, halft ett större trädgårdshus .. . Från parterren med sin rosenspalier, å hvilken husets döttrar bröto rosen för sitt skärp eller sin bröstbukett, trädde man in i en enkel sal, kring hvilken husets största rum lågo. På ena sidan fann man »söta mors» förmak med de vackraste möblerna af det enkla bohaget — ljust cretonne eller möjligen siden, mjukt svängda karmar, gravyrer mellan de buktiga speg-larne. Pa andra sidan Gjörwells stora biblioteksrum, där hans bokskatter, ehuru ej längre hans egendom, dock genom baron P. Alströmers ädelmodiga arrangemang förvarades. Där voro väggarne klädda med böcker, manuskriptkartonger och i särskilda skåp de gjörwellska bref-och handskriftssamlingarne, den alltjämt växande »Collectio Gjörwellianan. När den gamle utgifvaren satt i sin gröna länstol och arbetade, kunde han under pauserna vid korrekturläsningen eller be-