Ord och Bild: 1895

462

pelle molin.

trädet. Näfverskon var genomtrampad och hade åkt upp på smalbenet, där den ibland vred sig rundt och gjorde röda ringar i skinnet. Den vänstra handen, glidhanden, stödhanden, var uppsvälld och full af bläsor, somliga höga och fyllda, andra spruckna, tömda, svidande.

Och så hände det sig, att Salmon en gång sjönk ned på knä. Då hade han vilddjuret på knappa två fots afstånd. Innan han rätade sig igen hade han björnens ögon inpå sig och kände en het, odän luftström, då den grinande björnkäften öppnades och slog ihop med en smäll och — ännu en gång öppnades. Det var så nära, att Salmon då skulle mistat känningen af sin skyddande tall. Det svartnade och blef rödt för hans ögon på en enda sekund, men nästa sekund hade han baklänges glidit undan — och den därpå följande sekunden, då han trodde dödsminuten vara inne, rörde sig knifven och skar i något mjukt och -— på fötter var han igen, Björn-Salmon!

Nalle släppte sig ned från sin stående ställning och rusade blindt efter honom, försökte snedda rundt och gjorde verkligen två hastiga rundresor icke långt från trädet;, men dä han försökte skära in, var farten för stor, och försöket slutade med ett för långt språng och en tvärvändning. Han röt. Ett par slim-sor af inelfvor hängde och slängde ur ett sår. Dam och jord och mossa och barr förtogo dem deras verkliga färg: De sågo ut som grå trasor på en brun jacka.

Solen nådde furutopparne, där valplatsen var. Nalle reste sig pä sina bakben mot Nysvedjebyggarn, kom fram, grep i raseri furan om lifvet, som om det varit hon som skulle läggas i bänk. Tassarne slogo ihop på baksidan. Salmon grep fast i den högra, lutade sig hastigt åt höger och sänkte knifven en, två, tre

gånger mellan björnens refben med syfte åt hjärtat. Salmons läppar voro blå, skrumpna; tungan var torr i munnen; ögonen gnistrade. Annu var Salmon Björn-Salmon!

Och Nalle sjönk på stället, rullade baklänges, men studsade upp igen, sprang i en hvirflande krets inåt småbuskarne, som böjde sig som säf, kom tillbaka, steg ännu en gång i brottareställning fram, fick på nytt smaka den långa knifven och snurrade rundt.

Salmon var i en underlig sinnesstämning. Inom honom vaggade, som han tyckte, röda vågor fram och tillbaka, marken gungade under honom, och ögonen sågo icke riktigt . . . »det vore dumt att svimma nu», tänkte han och drog djupt efter andan: »jag får icke gå under för mors skull.»

Någonting rörde sig uppe i furans krona. »Det var en djärf fågel, som sitter där», tänkte Salmon och högg ännu en gång björnen till möte, ännu en gång mellan refbenen.

Salmon mäktade aldrig riktigt skildra det som nu kom, då han ibland berättade historien. Men Nalle hade tumlat som en hösäck och vält sig. Han hade hoppat på stället och vrålat högt. Han hade sprungit små, susande snabba krokar på stället, sade han. Det oskadda ögat hade glimmat som ett eldkol och stuckit som en syl, men det andra hade varit gömdt af blodlefrar, sade han. För hvarje steg, för hvarje flåsande suck hade blodströmmen stått som ett groft spö, som ett skackel-ämne så groft, påstod han, och mycket hade det gjort, att det gick som det gick, att Nalle inte gifvit sig tid att stanna ett ögonblick, draga skinnet öfver såren och vrida håret i en tått öfver dem, såsom de bruka ibland, som han sade och påstod. Om han ljög eller ej, vet jag icke. Han är för öfrigt icke den ende, som haft att