Sida 83
Konturer till en Bellmankarakteristik. Af Oscar Levertin. Med 6 bilder
KONTURER TILL EN BELLMANSKARAKTER1ST1 K.
81
tuos, ej mindre artistisk ut i fingerspetsarne, därför att han producerade med improvisatorisk lätthet. Intet af folkdiktens kältande tafatthet, bak hvilken man tvingas att tänka sig opejlbara djup af känsla, vidlåder Epistlarnes strofer, i hvilka allt — om också utan kallblodig utarbetning — erhållit den äkta konstens fulländning.
Folkskald är däremot Bellman, om man blir det genom att framför allt skildra typer ur lägre samhällslager, människor utan stark individuel reflexion. Men är detta icke snarare en begränsning än en förtjänst? Det är oerhördt att hafva skapat både Hamlet och Falstaff, men af dem båda hvilken ojämförligt högre och viktigare sida af mänskligheten kommer ej fram hos den svartklädde prinsen än hos isterbuken, hur mycket han är Sir John för hela Europa? Hade Bellman blott gjort sina »roliga gubbar», hade han blott varit en genial karrikatyrtecknare, en burleskens mästare, en verklig (fast äfven då snillrikare) stamfader till alla dessa poetiskt mer eller mindre tvetydiga ättlingar på vänster hand, som tro sig äga rätt att hylla honom som släktens hufvudman. Det är humoristen Braun, humoristen Wadman, humoristen Sehlstedt och tusen andra humorister, hvar stad har sin, hvar krog sin mer eller mindre älskvärda. Alla blanda de mer eller mindre tanklöst samman Halmstadslax och fortepiano, alla begå de en gemensam och oförlåtlig synd, den att lasta ett upphöjdt namn, ditt o Karl Mikael!
Ty det är en afgrund mellan Bellman och hans efterföljare. Han ensam har det heliga vanvettet, den gudomliga yran, hans konst är verkligen hvad Nietzsche i våra dagar kallat dionysisk, och den har Dionysos-kultens ekstatiska djupsinne. Det sista ordet kan förefalla paradoxalt på en man, som uttryckligen
Ord och bild, 41de årg.
berömt sig af att vara »en herre af mycket litet djupsinne». Ja tankens djupsinne, det saknade Fredmans sångare så fullständigt, att han, trots sitt geni, mången gång förefaller obetydlig och pueril — men känslan har också sitt djupsinne, och hvar lidelse, drifven till nog högt stadium, har upptäckter och uppenbarelser att lämna, kanske lika märkliga som tankens. Bellmans djupsinne ligger i den djupröda branden af hans lifstörst. Hur vildt famnade han icke lifvet, hur kramade han icke njutningens drufklase mot sina läppar, så saften strömmade öfver hela det bleka ansiktet! Han hade den orgiastiska lifsberusning, hvilken pressar fröjden intill den når fram till förintelsens kärna, och dödens klockslag tona än klarare än svagare men aldrig helt förstummade öfver hans världs rosenröda och rusiga tummel. Och det oaktadt faller ej bägaren, ej tyrsosstafven ur hans hand. Tvärtom, han gäckas och skämtar med döden som med den siste indrifvaren, från hvilkens växelkraf han meel tusen lister och spratt smugglar sig bort, för att än en gång i rusets armar glömma den dödens tomma och mörka gäldstuga, från hvilken ingen människomakt löser oss ut. Så lyktar hvarje dikt trots döden, som slipar sitt svärd vid tröskeln, med ekstatiska anrop till lifvets enda stora gåttydare, vinets och kärlekens gudar.
Jag är en hedning, hjärta, mun och krafter
prisa vinets gud.
Det är orgien, som här talar genom skaldens mun ord, hvilkas innebörd han ej själf förstår, orgien, som leder den veke och barnafromme skalden till den hedendom, som är den innersta och djupaste af alla, vårt kötts och våra drifters hedendom, och sinnenas yrande försök att i sin egen brand finna lifvets mening. Drufva blir då mer än drufva, blir den druckna makt,
6
Källa: Project Runeberg ·
