Sida 578
Rembrandt-utställningarna. Af Karl Madsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 14 bilder (Fortsättning och slut)
542 karl madsen.
glyptotekets målning af profeten Daniel — var hemtrefnaden här skildrad med en värme, som låter oss ana, att hemmet var mycket kärt för målaren själf. Lika intagande älskvärd — och ännu mer betydande — var framställningen af konungarnes tillbedjan, ■drottningens af England bästa målning. Utanför Betlehems-stallet har den stora karavanen stannat, den äldste af konungarne har fallit på knä för det lillgamla Kristusbarnet på moderns knän, den näst äldste står öfverraskad med upplyft hand och rynkade ögonbryn i hänfördt beskådande af underbarnet, den tredje, den bäste, en ung man med krona på den breda turbanen, mottager med vänstra handen ett lysande juvelskrin af en slafgosse, den högra utsträcker han med en makalöst värdig, af-värjande rörelse framför gossens bröst — denne får icke tränga sig fram bland ståndspersonerna. Målningen var från 1657, året efter konkursen. Från 1655 var en liten utmärkt målning med en fin och klok Kristus, för hvilken en slug farisé, omgifven af många härliga gamla judar, i templets förhall visar skattepenningen.
Amsterdamutställningen skänkte måhända ändå rikare kännedom om Rembrandts storhet såsom framställare af bibliska ämnen under hans senare period. En rätt löst behandlad framställning af den barmhärtige samaritanen gjutande olja i såren på den utplundrade, som vänder sig mot honom med en litet komisk nyfikenhet, var vacker i synnerhet genom verkningen af den sårades hvita skjorta och levitens röda mössa med hvita band mot bakgrundslandskapets bruna toner. Den hänfördes till omkring 1650. Möjligen är den identisk med ett af Rembrandt rättadt elevarbete, som såldes på hans auktion.
Dateringen af den stora och ypperliga målning, David och Saul, som tillhör Bre-dius, är tvifvelaktig. Utställningskatalogen, redigerad af Hofstede de Groot, angaf den såsom målad omkring 1665. Bredius åter hänför den till 50-talet, och han har nog rätt däri. Två figurer i kroppsstorlek, afskurna vid knäet, äro sammanställda i en mycket enkel, rätt besynnerlig och högst uttrycksfull komposition. Till höger den lille rödklädde David, karakteriserad som •en klok, förslagen, lömsk — på intet sätt sympatisk — judepojke, som slår sin harpa med stor färdighet, under det att blicken
misstänksamt skelar åt sidan; till vänster konung Sauls melankoliska majestät på sin tron med spjutet mot armen; han bär en skarlakansfärgad kappa öfver guldbrokad och en krönt turban. Harpspelet har gripit honom så, att han icke kan återhålla sina tårar, och han tager det första bästa som han har till hands, nämligen tronens ofantliga omhänge, för att därmed torka sitt fuktiga vänstra öga; ur det högra stirrar hans sjuka, fridlösa själ fram med ett makalöst lefvande, pinadt och sorgbundet uttryck. Besläktad i målerisk stil med denna målning var konungens af Rumänien ännu större, förklarad såsom Ester och Haman men uppenbart föreställande Mardo-kai, som benådas af konungen. Ester sitter i gul dräkt med en rik brokadkappa. Hennes vänstra armbåge är stödd på tronens mörkgröna skrank. Med skönheten är det som det kan; sorger och bekymmer hafva tydligen under vakna nätter slitit i hennes hjärta. Konungen står vid sidan om henne, underordnad och i halfskugga, med hufvudet bortvändt mot en tjänare. Hans blänkande spira är huldrikt utsträckt mot den ärevördige, gråskäggige, rödklädde Mardo-kai, som knäböjer i förgrunden med de gamla magra — fulländadt målade — händerna utsträckta i en rörelse, som uttrycker den innerliga tacksamhet, af hvilken han känner sitt hjärta gripet. Målningen var hänförd till 1668 men säkerligen icke målad så sent.
Omkring 1661 var Rembrandt sysselsatt med två mycket betydande beställningsarbeten, kolossalmålningen Claudius Civilis, hvars bevarade del finnes i Nationalmuséet i Stockholm, och »Klädesväfvaresyndikatet i Amsterdam» (»de Staalmeesters»). Hans konst tyckes hafva bibehållit inflytelserika vänner, som vid denna tidpunkt varit särskildt verksamma. Men det kunde förRembrandt icke mera vara något hopp om att vinna den stora publikens gunst. Civilis-mål-ningen, en af hans stoltaste, mest underbart stämningsrika och storslagna, fick lämna platsen på rådhuset åt en rå och banal dekorationsmålning, klädesväfvaremål-ningen, i rent målerisk skönhet det yppersta af alla målarkonstens mästerverk, skaffade honom ingen ny kundkrets och synes alls icke hafva blifvit uppmärksammad vid sitt framträdande; ingen af de samtida källor, som dock innehålla erkännande uttalanden
Källa: Project Runeberg ·
