Ord och Bild: 1899

548

karl madsen.

icke riktigt liknade de andra. Händerna äro lagda öfver hvarandra och instuckna i ärmarne, som om hon frös; ljuset faller uppifrån, snuddar vid pannan och kinden och låter ögonen stanna i skuggan. Anspråkslös men utomordentligt harmonisk var dess färg, enstaka gyllene, bruna och gröngula toner med ett stänk af hvitt i klädningslif-vet, och alldeles förtjusande var det måladt. Uttrycket hade en egendomlig frestande sötma. Kanske var just detta Hendrikje, ehuru likheten med de bilder af henne,

som vi trott oss se, icke var öfverdrifvet stor. Det skulle nästan vara att beklaga, om det icke vore hon, ty målaren tyckes hafva förlorat något af sitt hjärta till den, som han här har målat.

7-

Den bäste af alla sina modeller hade Rembrandt dock i sig själf. Hans många själfporträtt berätta så troget som någon dagbok kunde göra det om hans lifs skiftningar och hans sinnes skiftningar, om den

utveckling och förädling, som försiggick icke allenast hos målaren utan också hos människan. Vi hafva sett honom i sin ungdom framför spegeln studera de effektfulla uttrycken för dramatiskt lif. Vi hafva sett honom senare framträda som den elegante, allmänt uppburne unge konstnären, lyckans Pamfilius, själftillräcklig och stolt, fåfäng öfver sin brokiga grannlåt och ofta med en nästan utmanande stursk min. Så kommer den mogne mannen, som väl vet, att lifvet har annat än solskensdagar, men ännu icke

känner höstens stormar. Sådan se vi honom t. ex. i det vackra själfporträttet från 1640 i National gallery, ännu en rik och förnäm herre, rak i hållningen men redan med ett något bekymradt uttryck i de själfulla ögonen. Så komma år, då själfpor-trätten blifva sällsynta. Då han nu framställer sig själf, är det i tarflig hvardagsdräkt med skissboken framför sig eller stående vid sitt arbete i sin grofva målarblus med händerna i bältet. Efter det att konkursen gjort honom till en fattig man stiger åter själfporträttens antal. Beställnin-

gossporträtt. Tillhör earl Spencer.